Han återvände alltid till skogen. Under barren, nära marken, undangömd från yttervärlden fann han styrka. I kritiska tider var det bara skogen som kunde lätta hans bördor och ge honom frid för en stund. Det var här han var född och här han hade skapats. Det var i skogen han gömt skatter som liten pojke och gråtit i hemlighet när modern försvann. Det var i skogen som han första gången hade legat med en flicka och i skogen han första gången hade legat med en man.

Tystnaden lade sig som bomull runt hans stresstyngda hjärna och han saktade ned sina steg för att så småningom stanna. Slå sig ned på en sten och se solstrålar leta sig ned genom grenverk från en sol nånstans där ovanför. Vårens högtid var nu och han svettades trots skuggan och svalkan i sin figursydda kostym. En dyr portfölj lutad mot hans högra fot, full med avgörande nedteckningar från dagens förhandlingar. En dator kändes fel att ha med sig ut hit, men han hade inte velat lämna nåt i bilen, så han ursäktade sitt intrång.

Höll andan och blundade.

Så mycket saker stod på spel nu. En bluff som hade uppdagats, kastat skuggor över hans annars alltid fläckfria samvete. Allting var på väg att gå åt helvete, han visste det, och han kände det som om han stod inför ett kaos utan dess like. Folk hade ringt honom hela dagen från kontoren runtom landet och han kände att de tyglar han så länge styrt med säker hand plötsligt började glida ur hans grepp. Ett familjeföretag som gått i arv sedan hans morfar startade verksamheten i mitten av förra seklet. Allt byggt på lögner, hans verk var bara ett luftslott och nu var det han som drygt sextio år senare fick stå där med byxorna i knävecken och ta smällar som han aldrig kunnat räkna med.

Andas ut.

Dra nytt skogsfriskt syre ner i lungorna. Hans blod löpte amok i sina ådror och han kände att hans kropp var sliten efter år av oförsiktig framfart. Det var länge sedan han passerade som yngling och han kände det. Det surrade i fickan. Mobilen, aldrig avstängd, visade ett välkänt namn i displayen. Sigrid. Ett sting av dåligt samvete. Alla dessa lögner, även i hans eget hem, hos dem han älskade så innerligt. Som pappa till Josef hade han misslyckats redan från början när han föddes för två år sedan och som make var han ständigt värdelös. Han lät det ringa. Orkade inte ljuga. Inte nu, inte här. En rödsvart myra letade sig upp över hans svarta, blanka sko, vidare upp längs strumpan. Han lät den fortsätta in under byxbenet. Njöt av dess kittlande färd upp längs benet, snart skulle den säkert bita, men det var en del av platsen. Fåglar och insekter, barr och jord. Han föredrog tallar, som dessa. Höga stolta stammar med de spretiga kronorna som vittnade om kamp om ljuset. En doft som kändes klok och gammal. I skogen fanns ingen ångest, inga smutsiga lögner och spel för gallerierna. Det fanns inte tid för sånt. Här var det att växa och överleva. Att ta sig fram i takt med andra eller ett dö och lämnas bakom. Naturens gång som ingen mänsklig status rådde på. Här var hans dyra kläder ingen bragd och här spelade hans klingande efternamn ingen roll. Här var han ingen, inte bättre än vare sig tallar eller mygg. Han tittade på klockan. Fem i halv. Snart skulle han vara tvungen att resa sig. Aldrig tid att stanna. Bara korta pauser.

Ett andetag av frihet.

En ensam koltrast sjöng sina första trevande toner från en högt belägen plats och talade om att det var dags att åka. Han borstade barren av byxbenen och gick de tysta stegen mot parkeringen. På vägen ut ringde han till Per och lämnade sitt återbud. Den ständiga saknaden efter den store mannen fick stå åt sidan den här gången. Inte ikväll. Skogen spädde på hans dåliga samvete för familjen och han bestämde sig för att åka hem så snart han kunde. En duva flög honom till mötes när han kom ut ur det mörka, tysta, återvändande från platser utanför. Så blank och ren och vackert grå, utan tecken från ett hårt skitliv i staden. Det var dit han var på väg, utan att veta när han kunde återvända. 

Ett ansikte hon inte längre känner börjar ta plats i spegeln. Hon rör försiktigt vid sina ärrade ögonbryn. Känner med fingrarna över den krokiga näsan. Alla dessa minnen. Hans hastiga rörelser, hans flyktiga blick.

Och alla slag han kallar kärlek.

Hon böjer sig längre fram för att ordentligt se sina ögonlock. Skuggor av brustna kärl. Snart en ansiktsfärg värd att ta sitt namn tillbaka. Och så rynkorna. Den släta unga flickhyn hon hade innan allting började. Nästan genomskinlig, oskyldigt vit. Nu befläckad och på väg att börja åldras. Ena sidan något slokande. Det var visst nerver och muskler som fått ta för mycket stryk hade de förklarat på sjukhuset. Hon slickar sina spruckna, torra läppar. Inte längre svullna, trasiga och ömma.

Det är så hon ser ut.

Denna bild hon ska lära sig att leva med. Ett namn slipper viskande ur henne. Trevande, om och om igen. Ett namn hon aldrig känt. En främlings stavelser, nu hennes. De har sagt att det kan kännas svårt i början men att hon kommer vänja sig. Hon ökar röststyrkan, låter det främmande ta plats i det nya badrummet. Rista sig in i varje del av det, ta vägen genom rummet för att tränga in i hennes öron och försöka övertyga om att det tillhör henne.

Anna.

Hon har själv valt det. Ville ha något enkelt, vanligt, opersonligt. Ett namn som tillåter att smälta in och försvinna. En kupad hand mot magen. Ett namn som klingar moderskap. Han var övertygad om att det ska bli en liten flicka, men hon tvivlar när hon känner barnet sparka. Precis som sin far, bestämt och kraftigt. Så skulle en flicka aldrig röra sig.

Hans barn. Hans pojke. Inuti henne.

Ljudet skapar ögonblicklig rädsla som går över när hon förstår att det var posten som föll in genom sitt inkast. En springa i dörren. Det har hon aldrig varit med om förut. Borta är för alltid hennes korta promenader ner till brevlådan. En liten portion av frihet. Ofta stod hon kvar en stund vid vägen för att vinna tid. Men det dröjde aldrig länge förrän han ropade hennes namn efter henne. Hennes förra namn, som fortfarande känns rätt. En svag viskning.

Ingrid.

Så tystnar hon. Tänker bort känslan av att gå åt fel håll. Det är för barnets skull. Det säger de till henne. Hon måste tänka på barnet nu. Haltandes tar hon sig ut ur badrummet, genom den smala gången, bort till hallen. Och utan att läsa vad som står på kuvertet vet hon att det är från honom. Ett brus tar plats i hennes mage, skjuter upp och ut i kroppen som explosioner. Lyckan letar sig ut i varje por och hon skyndar sig att slita upp det bruna pappret. Inuti ett mindre kuvert, vitt, med hans ord skrivet i svart bläck.

Till min älskade.

Med orden kommer lugnet. Med orden minns hon återigen vem hon är. Känner igen sina reaktioner när han lyckas tala rakt in till hennes hjärta. Hon vet att det är fel, men hon saknar honom så att hon blir knäsvag. Sjunker ihop på golvet i hallen. Lutar ryggen mot dörren och gråter. Tanken på att hon aldrig mer ska känna hans lukt, aldrig mer ska omslutas av hans starka armar, trycker undan allt vad rädsla är. Kvar finns inte minnena av våldet, smärtan, förnedringen. Barnet i magen är inte längre skapat under tvång, ärren och hältan, allt är försvunnet. Bara han och allt hon saknar. Det är hos honom hon hör hemma. Inte här i en främmande människas namn, på en främmande plats med främmande rum. Känslan blir överväldigande, hon reser sig bestämt, tar sin kappa och sin handväska, viker försiktigt ihop brevet, sticker fötterna i ett par skor och går ut genom dörren utan att låsa.