Siri är sjuk. Hon ligger bara inne på Sarahs gamla halsduk och är mager och stapplig och eländig. Veterinären tror det är njurarna så vi ska upp till akuten vid fyra. Passar på att ta med oss Noris Snoris som kräks och inte har ätit sen julafton för att se om de kan hitta något fel på henne. Bella är ju också sjuk men hon får stanna hemma i väntan på hemvändade som då kanske har fått diagnoser.

Ja jesus kristus ibland är det tungt att vara mamma moster syster till ett djur. Särskilt när de är svaga och ynkliga och sjuka och när man påminns om att deras liv en dag tar slut. Siri min Siri mitt allra första husdjur, må din tid ej vara runnen, må ditt liv ej vara svunnet.

Jag sväljer klumpen och lägger lite pussel. 

Jag ger er julen i bilder. Fridens tid det var med glöggen, knäcken, tappade tårtan, evangelieläsning, äldermödrar, granen, stjärten, juldagen och morfar (se bildordning).  Allt detta i en dimma av Fanny Alexander- stämning. Årets jul är slut, salut!

Hon är en stjärna min hund. Om någon borde få en utmärkelse eller ett jättestort paket fyllt med leverpastej, så är det hon. Jag älskar henne av hela mitt hjärta och ingen nej ingen kan liksom konkurrera med henne. Inte knappen Moses och inte kärleken. Hon är liksom inbäddad i en alldeles egen kammare i hjärtat mitt. Fint känns det och varmt.

Idag när vi var ute träffade vi en tio år yngre släkting till henne. Hon som är tolv levde upp som en femåring och blev så förtjust. Moses med för den delen men han skällde mest och höll sig i utkanten. Fina fina fina fina djur. Jag älskar dom nog mer än de flesta människor. Dock finns några eller snarare Ida av den sistnämnda sorten som även hon har en egen liten kammare.

Nu snart eller nja men om två timmar sätter sig jag och Moshilainen på tåget till Bullaren. Fint och skönt och underbart tycker vi det ska bli. Semester och tågresor, man får var försiktig så man inte vänjer sig.

Så snart kvinnan min är jag hos dig och din familj. Jag längtar! 

Vi vaknade denna morgon i ett litet hus i Mälarhöjden, hemma hos tre troll. Sedan igår har de tagit hand om oss, mest två av dem, gett oss mat och vatten och kärlek och vin.  Nu ligger vi i det tredje trollets säng och försöker vakna. Uppsala väntar.

Det är kallt här uppe och Moses fryser. Han är ju inte riktigt van vid klimatet.

Så var det det där med kärleken.

Jag vet inget jag gillar så mycket som den.

Ida du my precious darling, jag är din trogna hund.

Eller nä men du förstår.

Don't ever freakin question that. 

Jag och Moses min ska ut på en liten resa tillsammans. Mor och son till huvudstaden och gamla fina Uppsala. Jag ska visa honom hur andra människor i andra delar av världen lever och berätta för honom om deras kulturer. Han ska få prova på deras vardag, deras mat, deras festligheter. Det ska vara bra för bildningen har jag läst.

Han sitter nu med sin lilla ryggsäck på ryggen och väntar vid dörren. Jag har sagt att det dröjer ända tills klockan slår sju innan tåget går, men han lyssnar inte. Resfebern kliar i honom. Det har han visst ärvt från sin andra mamma.

Hon ja, är inte här. Hon är också ute och reser. Det var visst svårt för henne att berätta för barnen att hon skulle iväg så de låg i hundra timmar på hallmattan och grät med varandra. Men jag har sagt till dom att hon snart kommer hem igen. Fast det var en lögn litegrann visst. Saknad är hon var än i världen hon är.

Nu luktar det nog allt lite hundfis här. Han kan nog inte hålla sig länge till. Orolig mage har han ärvt från mig så jag får väl axla ansvaret och gå ut en sväng.

Hejs.

Det finns fiskpojkar som kallas sneaky fuckers. Jag läste lite fort om dem i Biologiboken. Det var nåt om att de simmade nära stora hanar för att smita fram o befrukta lite hona när tillfälle gavs. Det var kul.

Resten är rätt så trist. En fucking vecka kvar i skolan o det är värre än nånsin. Fuck fuck fuck att jag ska behöva läsa om den här skiten igen. Och kanske ytterligare en gång till om det nu går skit. Mitt liv är bara skola o stress o åka bil mellan hemma och hemma. Och nu när Idan min ska flytta till Uppsala o jag ska pendla. Christ, hur gör man?

Nu ska jag iallafall ringa farmor o säga att jag inte hinner putsa hennes koppar. Sådäså. 

Jag är så trött på stereotyper. Stereotypt bratiga, stereotypt bögiga, stereotypt nördiga, stereotypt små, stereotypt fula, stereotypt glada, stereotypt polyamorösa, stereotypt flummiga, stereotypt wigga-iga, sterotypt popiga och sist men inte minst stereotypt flatiga.

     Vad är grejen med att ha svartfärgat hår och snedlugg, piercing i läppen, rutig skjorta, levis-engineered-jeans, spinkig kropp, tönt-poser på kort, ölposer på kort, fula smeknamn och vänner som alla ser precis likadana ut och också är flator? Please, fattar ni inte att ni precis som uberheteron och brats och andra slemmiga människor lever upp till alla jävla fördomar om allt och alla?      Det kanske är för mkt begärt att kräva lite orginalitet och intellekt hos folk, för det med, dom är så dumma.  

     Nej fan det kanske är det att jag inte har fattat grejen elleratt jag är allmänt pesimistisk när det kommer till människor just nu. Unga framförallt. Tacka vet jag min gamla, knäppa, konservativa mormor. Hon tycker också folk ser fåniga ut. Kanske dags att sluta upp vid pensionärernas gnälliga gamla dejter i fortsättningen.

Men ikväll ska jag och min fru som för allt i världen inte är stereotyp och dum hem till två andra värda flator. La grande finale i IDOL tjugohundrasju. Fint fint.