Jo. Genom att bara göra det. Genom att ha en plan. Att välja att stanna i den här staden. Att göra den till min för att jag vill ha den och inte för att jag måste. Att ha hittat hem i den igen. Förnimmelsen av de bra sakerna som suddades ut under tiden jag vantrivdes. Att iallafall nästan ha hittat tillbaka. Att få gångasvtånd till skolan. Att läsa en utbildning byggd på engagemang och inte på diffusa drömmar om en verklighet som inte är verklig. Att känna hur rötterna håller mig stadig. Att upptäcka att det inte alls var stadens fel. Att det aldrig var det. Att det bara var för att jag valde att gå på motorvägen i oljud och avgaser, istället för inne i skogen där marken är mjuk och där det finns spännande lekar under granarna. Att hitta orden igen. Att väcka lusten. Att vara tillbaka.

När jag flyttar på mina pelargoner tappar de skott som jag sätter i små vattenglas. Skjuter ut rötter. Tar prövande små simtag. Jag diskar hundarnas konservmatsburkar och bygger ett högt torn av dem i fönstret. Däri ska jag plantera skotten. Rötterna ska bli fötter, nerstuckna i jord.

Mina fötter skjuter skott och gräver ner i jorden. Letar inte efter botten men tror den finns där under myllan. Någonstans tar det slut. En rabatt kan inte va oändlig. Det börjar klia i huden. Försöker hitta den ena foten med den andra. Rafsar med stortånageln som är proppfull av jord och små korn. Sen står jag där. Med fötter i jord. Jag kan nästan känna hur fotsulorna suger in näring. Hur den strömmar uppåt. Som en brusande puls genom blodet. Nätverket av kärl. 

När det når upp i huvet ger jag mig iväg. Rycker upp fötterna och springer. Barfota på gräset utanför rabatten. Hög fart. Högre högre högre. Sen hoppar jag uppåt och flyger. Ser villatak och sen suddas mina ögon när jag kommer upp bland molnen.

Nu letar jag efter en landning.