Det är tyst i huset. De andra har gått ut på promenad. Bara jag och katterna, en surrande tvättmaskin och knappret från datorn, finns nu. Granen luktar som den gjorde när jag var liten. En vanlig gran. Ingen kung, inget silver. Bara gran.    

     Det är jul här inne. På pianot står samma miniatyrkrubba som jag och min syster satt och lekte med när vi var små och det enda som skilde oss åt var mitt rufsiga bakhuvud och hennes släta. Likadana nattlinnen. Vita med små rosa figurer. På Sandgårdsgatan. I barndomen.

     Hon är på väg hit nu. Min syster. Med det alldeles nya lilla barndomssinnet Juni. Finaste unge. Hon vet inte vad jul är. Men hon kommer skapa minnen av granlukten. Av kulor och ljus. Av ljuden från köket, av musiken från stereon. Kanske kommer mjölken hon dricker ge en första förnimmelse om julmatens smaker. 

     Tvätten är klar. Jag hänger den noggrannt på klädstrecket. Gamla handduker, nötta av alla händer och ytor som torkats. Minnet av det som har varit. Av de som har funnits här hos oss men som nu inte längre är här. Det känns fint att tänka tankar här när de andra är ute och går. Som att tankarna får plats att sväva iväg. Fylla rummen. Inte krocka. 

     Bastun ska eldas. Jag har lovat att den ska va varm tills de återkommer. Så ska vi basta tillsammans. Älskade traditioner. Älskade familj. God jul.

Jag fick en bild av dig från din mamma. Du ser så glad ut på den att jag blir helt pirrig i hjärtat. Kan tänka mig hur du kommer låta när du skrattar. Jag tänker att det kommer vara det vackraste ljudet i universum. Du är först i den nya familjegenerationen och jag vill säga att jag tycker du är helt perfekt för rollen. Och det ordet Juni, perfekt, kan vara svårt att förstå och lätt att missförstå. Jag talar av egen erfarenhet och vill dela med mig av min ihopsamlade kunskap om dess innerbörd. Det är ingenting en kan sträva efter. Det är inte ett mål. Perfekt finns inte på någon annan plats eller i någon annan form, än i ditt lilla hjärta. För det är som med fingeravtryck, helt unikt för varje liten själ. Du kan inte BLI perfekt, du ÄR det! På ditt Juni-sätt. Alltid och i evighet. Mycket ansvar, tänker du kanske, att leva upp till moster Annas bild av perfekt. Det fungerar inte så. Förväntningar om hur en ska bli tillhör dom som inte har förstått vad det innebär att vara perfekt, att det är nånting statiskt, någonting man förblir. Sen finns det ju saker och ting som inte är bra att göra Juni. Som att skada sig själv, eller andra. Men det är handlingarna i sig som isåfall inte är perfekta. Människan, i ditt fall Du, förblir oförändrat perfekt. Det låter krångligt, jag vet, men det gör inget. Livet är krångligt. Och alldeles alldeles underbart. Och jag vill tillägga att du kan lita på mina ord, för jag vet rätt mycket. Men du kommer säkert tycka annorlunda än mig i mycket, och det är helt ok. Jag är din kloka, knäppa moster och det kommer jag vara så länge jag kan. Om livet är tungt nångång, eller om det är fjäderlätt eller på nåt helt annat sätt, så finns jag här och älskar dig. Välkommen till familjen du älskade Eva Juni Hultkvist!