"All min kärlek den ger jag till dig"

Jag önskar att du var här istället för där.

Jag önskar dina händer.

Jag önskar Kristina Lugn ur din mun.

Alldeles vid mitt öra.

Att vara så nära någon men helt avlägsen.

Att tvätta lakan som du sovit i.

Att kunna ge dig nåt men inte allt.

Att inte kunna ge dig något alls.

Att vara trött.

"All min kärlek den ger jag till dig"

Mitt hjärta håller i dig.

Jag går i en klass i en skola som ligger utanför en stad jag inte tycker är särskilt bra.

Vare sig klassen eller skolan eller staden.

Jag hade en gång en dröm om att bli djurdoktor.

Jag har slarvat bort den drömmen en aning.

Nu drömmer jag om vindsvåningar i Berlin igen.

Eller ljumma vårkvällar i Göteborg.

Att resa iväg och se saker jag inte tidigare sett.

Hur hittar en tillbaka till sin dröm?

Den här terminen ska vi besöka ett slakteri.

Det är en mardröm.

Jag vill inte det här.

Jag vill.

Andas.

Dagen börjar nu. 

Kaffe och piller.

Radio.

Hundar.

Jag ska till tvättstugan.

Det är ett önskat måste.

Jag ska till skolan.

Det är ett oönskat måste.

Just nu är det så tyvärr.

Inatt drömde jag om små små larver som flög upp ur smörpaketet.

Igår träffade jag en siames med astma.

Idag ska jag träffa en studievägledare.

Jag fick aldrig småsyskon.

Jag är yngst av fyra.

Det räcker gott och väl.

Men jag drömde om att få ett eget småsyskon, det måste jag erkänna.

När jag var åtta år lärde jag känna en flicka i ett blått hus längre ner på gatan.

Hon hade en hund.

Och en lillebror med lockigt änglahår.

Hon delade med sig av både hunden och brodern.

Nu är han här i Uppsala och är vuxen.

Han sov här några nätter.

Han diskade.

Idag lagar han lunch till mig.

Vi pratar som syskon.

Och som vänner.

Han heter Niels och är en jävligt fin person.

Det jag inte har fått säga blir sagt i mina drömmar.

Inatt bråkade jag med Hanna och Hanna och Ida. 

Vi satt i en stor ring på en stor matta och skrek på varandra.

Pratade med varandra.

Kom till tals.

Redde ut.

Jag vet inte om vi gick därifrån som vänner för jag väcktes av att vaktmästaren ringde på dörren för att täta balkongdörren. 

Den har dragit hela vintern.

Jag har frusit hela vintern.

Nu är den tätad men det drar fortfarande.

"Tack du är en hjälte"

Så sa han.

Ynglingen som körde flyttbil och skulle leverera något till någon.

Jag låste upp en bom.

Väntade på gården medan han gjorde det han skulle.

Kastade snöbollar till Moses.

Hade dragkamp om min vante med Henry. 

Var typ glad.

När han var klar körde han ut och jag låste om honom.

Gick in med hundarna. 

Åt lite frukost.

Gjorde kaffe.

Snusade.

Var typ glad.

Jag är en hjälte.

Ett surrande brummande mumlande i huvudet. Som viskningar. Från alla miljöer, alla dagar, alla människor. Kommer och går. Kom. Gå. Jag stannar. Jag tänker på vänner som valde att gå och vänner som valde att komma. På att jag själv har plockat upp en massa prylar jag tappat, slarvat, glömt bort. Jag känner mig stark och lugn och beredd att fortsätta leva nu.

Finaste lilla potta. Jag är så glad att du satt där på din lilla stol som du nästan trillar av och hade tid att svara när jag ringde trots att du var på ditt viktiga jobb. Jag är så glad att du har så fin dialekt, att din röst är så skön i mina öron. Jag är glad att du är kär i en fantastisk kvinna (som hon verkar vara utifrån din beskrivning och bilder :) och jag är glad att du är en så fin, genuin, snäll, klok och rolig vän. Tack för att du lyssnar till min lilla röst, den som kommer ur en mun som tillhör en i nuläget ganska orolig själ. Det betyder mycket för mig.