Jag vill tillägna detta inlägg min faders mor. Min farmor Elisabeth som i alla tider har varit KONSTIG. En annan skulle låta henne passera som konservativ men jag anser det vara en alltför enkel ursäkt. Nej farmor är enligt mig renodlat KONSTIG.

No offense grandma, blod är tjockare än vatten, men du ÄR konstig. Tur att du inte har dator.

Men ok, låt mig ge er några godbitar från farmors repertoar. Först ut har vi när min kusin var på fika hos grandie och hade med sig sin nya pojkvän som har sina rötter i Indien. Mitt bland bullar och sommarsol utbrister plötsligt Elisabeth, "Hur känns det egentligen att vara sådär svart?". Jag vet inte vad han svarade men jag tänker att det borde varit något i stil med att "jo det killar och sticks sådär lustigt precis under huden."  Vad jag dock vet är att kusinen min och indiern inte längre är ett par. Nog inte farmors fel dock.

Sen vidare har vi när jag, det revolterande barnbarnet kommer hem till farmor, inte bara med min ring i näsan som hon sedan länge föraktat, utan även med en nygaddad tattoo på underarmen. Jag visade den för henne mest för att lyckas locka fram det där konstiga. Hon blev självklart upprörd och sa saker som att

-Som du ser ut kommer du aldrig få någon fästman.

-Men farmor, sa jag. Du vill väl inte att jag ska behöva förställa mig bara för att få en fästman?

-Men Anna du kommer aldrig ens få en chans att försöka. Ingen kommer vilja komma i närheten av dig.

Då blev jag arg.

-Ja men farmor, hur vet du egentligen att jag vill ha en fästman? Jag kanske rent utav vill ha mig en fästmö.

Därmed målade jag djävulen på väggen i farmors lilla lägenhet och pälsen på min redan mörka fårkropp blev nu svartare än natten.

Efter detta uttalande från min sida fick jag höra saker som: 

"Har du läst så mycket genusvetenskap Anna?" och "Du har ju varit med pojkar och när det tog slut med den där James, då var du ju ledsen."

Pust och stön.

Någon kanske skulle tro att jag som kärlekstörstande barnbarn blir ledsen när jag får höra sådana saker av min egen farmor. Jag tycker dock att detta är rent roande och memorerar gärna hennes KONSTIGA ord för att senare berätta om det på nån glittrig gayklubb ihop med flatornas flator.

Ja du farmor, du skulle bara veta. 

Det var det där med katastrofer. Vi var på Lisebergsparken idag. Alltså Göteborgs nöjespark som till bredden är fylld med åkattraktioner utan dess liken. Det är mycket människor på Lisebergsparken. Också de dagar när det regnar. Mycket regn. Så var det idag. Vi var modiga men blev blöta.

Så var det ju det där med katastrofer. Flickan som fick sina fötter avslitna eller vagnen som stannade i hundra timmar uppochner. Jag stod i kön till Lisebergsparkens nyaste skapelse. Uppswinget. För första gången skulle jag få pröva denna enorma gunga. Nervös men förväntansfull närmade jag mig ingången. Och då var det ju det där med katastrofer. Jag började i takt med att  klungor av människor gick in i helvetesmaskinen och skrek för fulla halsar när de svingades genom skyn, att tänka mig hur muttrar och skruvar sakta men säkert lossnade ur sina fästen. Jag såg det inne i huvudet. Hur de gnisslandes sakta ruckades ut. Och jag såg att det var katastrofen som närmade sig.

Så var det min tur. Nu såg jag inne i huvudet hur det var dags för det stora fördärvet. Nu skulle de avgörande bitarna lossna och falla bort. Vi som satt i maskinen skulle slungas ut över Lisebergsparken och Göteborg och krossas som flaskor mot den hårda hårda marken. Aj.

Men det gick bra. Det enda jag upplevde var myskänslor. Besvikelsen var stor. Det blev inte ens en början till katastrof.

Men jag kan vänta. Snart händer det. 

Jag gick en liten sväng i ett regnigt Majorna med ett deppigt humör efter sorglig film. It affected me. Men med bra musik i lurarna styrde jag stegen upp på Gråberget medan vattnet blötte ner mig som en liten hund. Då plötsligt såg jag en liten tant som tittade en extra gång på mig. Och så vände hon sig mot mig och sa något som jag inte kunde uppfatta då Eminem stängde resten av världen ute. Jag tog av mig lurarna. "Va?", sa jag. Då sa hon med ett leende på sina läppar att "Jo, du ser ut som en jockey. En sån som rider på hästar." Åh tänkte jag, lilla tanten vad fin hon är. "Ja det gör jag kanske", svarade jag med en något rodnad men lite smickrad uppsyn. Detta fyllde mina steg med lättsamhet och glädje. Jag traskade vidare, såg gator och hus jag inte sett förut och skyndade tillslut hem för att hinna se finalen av Top Chef med Ida.

Så längesen nu. Bäst att jag skriver av mig i cyberrymden så att jag hinner lämna tillräckligt många avtryck innan jag försvinner. Hemma i Göteborg är vi nu efter några fina snälla dagar med min älskade knäppa familj i Brokind. Jag stoppar in några kort så att alla kan se hur vi njöt.

Idag började jag jobba heltid och jag tänker att "nu är jag en riktig knegare". Detta tillstånd bör, om inget oväntat tar ifrån mig förmågan att arbeta, hålla i sig tills den tidiga mitten av augusti då jag planerar att bli studerande igen. Fast på låg men slitig nivå in the name of Komvux. Eller jag kanske ska säga den kommunala vuxenutbildningen som ska lyfta mig till högre höjder och veterinärutbildningen i Uppsala. Dear God, will you make my dream come true?

Då min energi inte ens räckte till en liten promenad sitter jag nu degig och svällande framför tvn i väntan på hon den jag älskar till fördärvet. Alltid denna kärlek i mitt hjärta. Den är varm och skön och mjuk. Alltid ska den finnas där.

Jag skulle vilja skriva större ord som gjorde att alla kunde förstå hur jag känner i hjärtat. Men allt jag kan säga är att jag är mer kär än nånsin.

Jag ger er hä några bilder utan inbördes ordning från helgen i hemmet.