Det var det där med katastrofer. Vi var på Lisebergsparken idag. Alltså Göteborgs nöjespark som till bredden är fylld med åkattraktioner utan dess liken. Det är mycket människor på Lisebergsparken. Också de dagar när det regnar. Mycket regn. Så var det idag. Vi var modiga men blev blöta.

Så var det ju det där med katastrofer. Flickan som fick sina fötter avslitna eller vagnen som stannade i hundra timmar uppochner. Jag stod i kön till Lisebergsparkens nyaste skapelse. Uppswinget. För första gången skulle jag få pröva denna enorma gunga. Nervös men förväntansfull närmade jag mig ingången. Och då var det ju det där med katastrofer. Jag började i takt med att  klungor av människor gick in i helvetesmaskinen och skrek för fulla halsar när de svingades genom skyn, att tänka mig hur muttrar och skruvar sakta men säkert lossnade ur sina fästen. Jag såg det inne i huvudet. Hur de gnisslandes sakta ruckades ut. Och jag såg att det var katastrofen som närmade sig.

Så var det min tur. Nu såg jag inne i huvudet hur det var dags för det stora fördärvet. Nu skulle de avgörande bitarna lossna och falla bort. Vi som satt i maskinen skulle slungas ut över Lisebergsparken och Göteborg och krossas som flaskor mot den hårda hårda marken. Aj.

Men det gick bra. Det enda jag upplevde var myskänslor. Besvikelsen var stor. Det blev inte ens en början till katastrof.

Men jag kan vänta. Snart händer det.