Kylan kryper närmare och jag sätter upp garden.

Jag är inte intresserad av att frysa nu.

Inte mina pelargoner heller.

När jag tog in dem innan frosten fick de för sig att det blivit vår.

Sköt nya ljusa skott, sträckte sig mot fönstret.

Naiva små försök att leva aprilliv i en naiv tro om att mörkret inte kommer.

Jag låter dem hållas.

Tids nog lär de sig den hårda vägen. 

Solen kom och jag tog med mig hundarna till fälten.
Tittade på kråkorna. Önskade att jag kunde släppa ut fåglarna i mitt bröst så de kunde få leka tillsammans.
Släppte hundarna istället och sjöng tyst.
Jag hade gummistövlar på mig.
Det var blött i gräset.
Sen gick vi hem.

den där valen jag skrev om. som simmade ensam där ute.

jag tänker på den ibland.

funderar på hur hen känner sig.

om hen nånsin fryser.

saknar någon att simma med.

om hen har ett hål inne i kroppen, ett svart som växer.

om övergivenheten blir plågsamt påtaglig i ett hav som per definition är oändligt. 

önskar valen någon gång att hen inte vore val? 

När jag har på mig mina hörlurar utan musik och när jag ligger här på mage på madrassen i min brors gästrum och när jag liksom inte hör nåt men ser mörkret i rummet och ser ljusen från lägenheten mitt emot genom balkongdörren, jo då tänker jag på snön. Den som föll då när flingorna fortfarande var stora och när himlarna var svarta och stilla och när vi klädde på oss tjocka varma kläder och var ute i timmar kändes det som fastän det var för sent kändes det som och hur vi klättrade på berget och hur långt bort framtiden var för att vi var fast i just den stunden. Jag tänker på att allt som är nu kommer gömmas under snö. Och att allt tillslut ändå bara blir minnen och då spelar det liksom mindre roll.