Jag traffade en kvinna som bestamde sig for att hitchhika runt hela USA nar hon var arton ar for att hon var trott pa pressen stressen hetsen i London. Hon kopte en karta och prickade ut stora naturomraden hon ville till och tog en stat i taget. I tva ar holl hon pa, tills hon en dag hittade en stuga i Alaska i en liten by som lever enkelt av naturens resurser, och flyttade dit. Nu bor hon dar med sin kvinna och tva siberian huskies. Nar hon inte ar pa tundran och gudiar amerikanska isbjorsnturister. Och mig. Hon gav mig lite nya energi och aventyrslusta. Men jag tror nog jag gar for stader, klubbar och civilisation istallet for naturen. Mina tankar far lite for stort utrymme att gnaga pa min benstomme nar tystnaden blir for tung och isbjornar i all sin ara, men om jag vill at den dar gnistan i mig maste jag nog traffa verkliga manniskor istallet for alla hjarnspoken. Och herregud, det finns sa manga manniskor att traffa. Sa manga platser att se. Sa mycket nytt som kommer sla det gamla med hastlangder.

Ja ni. Det har varit en omtumlande vecka.

Nu ska jag borsta tanderna.

Vi aker imorgon. Till tundran. Isbjornsland. Vi packar iordning det sista och ar lite nervosa. Tiden rinner mellan fingrarna och jag har ett svullet oga. Ser ut som jag har fatt stryk vilket jag har ocksa. Indirekt. Fran en liten hast. Men om nagon fragar ska jag saga att "den jag slogs med ser hundra ganger varre ut".  Men bjornarna kommer nog inte fraga.

Det ar sa fint har pa Mount Bernard. Men som sagt. Tiden rinner. En vecka har snart gatt. Och jag far ont i magen av tanken.

Igår kväll grät jag över min hunds starka smärta efter operationen. Grämde mig över att jag hade utsatt honom för något sådant. Samvetet försämrades för varje ynklig snyftning som kom ur hans lilla fina hundstrupe och jag ägnade tusen timmar åt orolig sömnlöshet och desperata försök att minska hans lidande.

Känslan av orättvisa blir svår att greppa när mina ögon denna kväll blir blygsamt blanka framför Madonnas Malawi-dokumentär som visar människors utsatthet, barns sorg och ett land fyllt av outhärdliga smärtor. Hjärtskarande gråt från en pojke vars könsorgan kallblodigt hade stympats av häxkonstutövare i jakt på pengar, ringer i öronen och får min hunds operationsärr att framstå som ett litet, litet myggbett.

Jag river mig själv inombords när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är. Att jag kan välja att spendera tusentals kronor på min hunds och således mitt välmående, slösa pengar på dyra elräkningar för att värma en i alla fall tillräckligt varm lägenhet samt äta mig mer än mätt i sällskap av min älskade syster, samtidigt som människor på samma klot, samma kontinent, i samma världsdel, samma land, samma stad behöver hjälp jag skulle kunna ge, utan att jag ger den, ger mig känslan av att en eller flera nätters sömnlöshet kan vara rätt åt mig.

Varför gör JAG inget? Varför gör DU inget? Varför gör VI inget? GÖR!

DN skriver om Berlinnatten. Jag lyssnar på Six cups of rebel och letar efter känslan. Dricker sunkigt kaffe och nickar med i takten. Min hund ska bli kastrerad klockan ett. Jag ska tänka på min resa som står för dörren. Drömma om livet som komma skall och glömma min oro.

     Uppsala känns lite sorgtyngd idag. Tänker att jag vill omfamna henne och säga att det inte är hennes fel att jag längtar bort. Luta mig mot lägenheten och tröstas av dess väggfasthet. Viska att jag trivs här men att jag inte kan stanna. Det är dags att lämna den här platsen. Den har fått så många chanser och inte lyckats hålla liv i min låga. Det finns så många spår som är för tunga att följa. Ljusen från Berghain gör sig påminda och Uppsala blir lite grå. Det är inte till Berlin jag tänker flytta. Men kanske en bit på vägen.

Nu ska jag förbereda för min och min hunds lilla utflykt till veterinären. Lugna och förklara att det är för allas bästa. Och att jag lovar att finnas här hela tiden om saknaden efter de små kulorna blir för stor.

Min hund är mitt hjärtas prins. Med honom vid min sida kan inget ont komma åt mig. Jag tänker det om och om igen och lyckas nästan bli övertygad.

Jag hittade en tufsig, röd hund med leriga tassar och pliriga ögon som verkade lite bortkommen. Moses tyckte vi skulle ha honom att leka med. Nora var hård och sa åt honom att dra. Jag tog kommando, fångade in den röde och band fast honom vid mig. Sen traskade vi, han fick gå på replängds avstånd från mig och Nora medan Moses skuttade runt och roade sig. Jag ringde polisen och anmälde. Hittade ett nummer i hans öra och erbjöd vatten. Men polisen hade inte hört nåt. Ingen hade gjort sig till känna. Så nu sitter han på min balkong. Men det är kallt och han ska snart få komma in. Jag får väl ordna med film och popcorn till småpojkarna så kan jag och Nora lösa korsord. I väntan på att någon ringer.