Vi aker imorgon. Till tundran. Isbjornsland. Vi packar iordning det sista och ar lite nervosa. Tiden rinner mellan fingrarna och jag har ett svullet oga. Ser ut som jag har fatt stryk vilket jag har ocksa. Indirekt. Fran en liten hast. Men om nagon fragar ska jag saga att "den jag slogs med ser hundra ganger varre ut".  Men bjornarna kommer nog inte fraga.

Det ar sa fint har pa Mount Bernard. Men som sagt. Tiden rinner. En vecka har snart gatt. Och jag far ont i magen av tanken.