Så fick jag spendera några dagar på min barndoms drömplats. Det finns två små ponnyhästar här som går i koppel som små hundar och en tam räv. Och idag bakade vi lussekatter. Sista plåten blev hjärtan. Mina knubbigt fula men fyllda av kärlek. Lukten i köket och musiken i våra öron var magi och jag önskar vi kunde stanna minst tusen dagar till.

I skrivande stund strömmar Edward Sharpe (tack Ruby) ur högtalarna och bredvid mig ligger en sovande tjej som gnäller i sömnen. Hon är leendet i min mage och den som får mig att strunta i att tiden är en sand som rinner. Min barndoms drömplats. Där tiden var evig. Lite så är det här.

Åtta sjutton. Fåglarna vakna. Jag naket vaken framför utsikten på ön. Utanför fönstret brunt orange grönt gräsfält. Som om någon har brett det med en stor smörkniv i böljor. Luften är dis. Ölivet sjölivet. Drar på mig kläder, smyger förbi hennes sovande kropp och går ner till havet. Jag och fåglarna i tusental. Pilträd som pekar åt mig. Mossiga, mjuka klippor längs regnfuktig väg. Det finns en hemmabyggd trappa till en blå balkong nära stranden som får mig att tänka på Lars Wilks Nimis. Nyponen är upphängda läppstiftsmunnar på taniga grenar. En ensam mås. Smällbär under mina gymnastikskor. Någons rutor är trasiga och förspikade med trä. Brokiga trähusbaracker i obarmhärtigt grälla färger. Nyponmunnar. Munnar. Min mun. Måsens näbb. Skriver med musselskal o tång i den våta sanden. Tänker att jag är vatten i havet men ler olurat av mina patetiska tankar. Sen går jag hem o kokar kaffe. På vägen plockar jag nyponkvistar som jag sätter i en glasburksvas på hennes bord under takfönstret. Sen vaknar hon och dagen.