Jag fick en bild av dig från din mamma. Du ser så glad ut på den att jag blir helt pirrig i hjärtat. Kan tänka mig hur du kommer låta när du skrattar. Jag tänker att det kommer vara det vackraste ljudet i universum. Du är först i den nya familjegenerationen och jag vill säga att jag tycker du är helt perfekt för rollen. Och det ordet Juni, perfekt, kan vara svårt att förstå och lätt att missförstå. Jag talar av egen erfarenhet och vill dela med mig av min ihopsamlade kunskap om dess innerbörd. Det är ingenting en kan sträva efter. Det är inte ett mål. Perfekt finns inte på någon annan plats eller i någon annan form, än i ditt lilla hjärta. För det är som med fingeravtryck, helt unikt för varje liten själ. Du kan inte BLI perfekt, du ÄR det! På ditt Juni-sätt. Alltid och i evighet. Mycket ansvar, tänker du kanske, att leva upp till moster Annas bild av perfekt. Det fungerar inte så. Förväntningar om hur en ska bli tillhör dom som inte har förstått vad det innebär att vara perfekt, att det är nånting statiskt, någonting man förblir. Sen finns det ju saker och ting som inte är bra att göra Juni. Som att skada sig själv, eller andra. Men det är handlingarna i sig som isåfall inte är perfekta. Människan, i ditt fall Du, förblir oförändrat perfekt. Det låter krångligt, jag vet, men det gör inget. Livet är krångligt. Och alldeles alldeles underbart. Och jag vill tillägga att du kan lita på mina ord, för jag vet rätt mycket. Men du kommer säkert tycka annorlunda än mig i mycket, och det är helt ok. Jag är din kloka, knäppa moster och det kommer jag vara så länge jag kan. Om livet är tungt nångång, eller om det är fjäderlätt eller på nåt helt annat sätt, så finns jag här och älskar dig. Välkommen till familjen du älskade Eva Juni Hultkvist!