Som ett stilla brus alldeles precis under huden. Nackhåren reser sig, det rycker i mungiporna. Jag slås av tanken att jag just precis nu i just denna stund på just denna plats har precis just allt jag behöver. Ser med ömhet hur mina hundar springer runt och biter varandra i svansen. Hur de skyndar ner till vattenbrynet och dricker innan de far iväg igen. Det kittlar i magen att se dem, att ta emot dem i hela famnen när de kommer flygande tillbaka. Runt oss reser sig fjäll med snö och solglitter. Granar och gräs och tusen fåglars kvitter. Jag dricker kaffe ur en liten rödglansig termos. Äter kalla våfflor med plommonsylt och kanel och låter hundarna slicka mina fingrar. Alldeles nyss, innan vi vandrade ut kände jag en sugande tomhet i magen. Jag faller så lätt dit, till att tro att jag inte är tillräcklig. Att det krävs någon annan för att fullända. Men jag klarar mig så bra just helt själv. Har de trognaste vänner jag kan tänka mig, en ljus framtid och ett liv som är helt ok.