Jag hatar tisdagar. Jag hatar alla dagar. Men just tisdagar är meningslösa. Tomma, fula, gråa. Det regnar hela tiden här och jag har glömt hur världen ter sig utan väta. Ser ut genom rutor, prickiga av droppar, regnstänk, ränder. Som ett galler. Tänker att det aldrig var meningen att det skulle bli såhär. Vart tog ungdomens glansdagar vägen? Bortspolade i rännstenar och begravda i jorden. Bortsuddade av samboliv och heltidsjobb. Framtidspress och dagliga besök av ångest. TV-sällskap, dåligt sex. Tysta telefoner skriker avsaknad av vänner och jag tänker att ingen märker om jag ruttnar bort här inne. Fredagsvin som drog ut proppar ur vårt luftslott. Bråk blev utlösta under rusets tacksamma ärlighet och jag slängde visst en ljusstake i väggen så att tapeten fick ett köttsår. Borde ha slängt den i ditt ansikte för att du gav upp om oss och lämnade mig bakom mina regnvåta rutor. Skulle ha lämnat mitt blödande sigill på dina rosiga kinder och ärrat dig för livet.

Du bara gick.

Full och ful och jävligt skamsen. Försök till försonande förklaringar om hur det hela var ett misstag sköt missiler i min mage om hur du hade lockats av en tanke om att vara vanlig. Varenda natt när jag saknande pressade ansiktet mot din tomma kudde hade du sovit hos honom. Du sa att du jobbade. En jävla äcklig man höll dig i famnen. Utrustad med vanlighet jag aldrig nånsin kunnat erbjuda.

Och du bara gick.

Det var aldrig i helvetet meningen att det skulle bli såhär. Jag lämnar. Lämnas inte bakom galler, bitter in i benmärgen och utan kraft att ändra läge. Sen hörde jag från någon att du gick och höll en brud i handen mitt på gågatan. Skit samma. Intalar mig själv att det aldrig handlade om kärlek. Att jag aldrig hade älskat dig. Att jag tycker du är fet och ful och fel.

Din vackra, jävla idiot.

Jag sitter så i tusen år tills regnet plötsligt upphör. Ett sår i molnskyn sprättas upp av solens strålar. Sticker nålar i markens hud och i mina bleka ögon. Jag drar ett täcke över huvudet och väntar på att regnet återvänder.