Jag ropar orden jag aldrig vågar säga ut över fjorden och tar emot dem när de kastas tillbaka mot mig från fjälltopparna. Låter de ringa i mina öron och blundar till pulsen de skapar. Blod, svett och sargade hjärtan. Utsliten själ och de där skalen jag så länge trodde att jag hade vuxit ur. Som gamla skor, eller rädslor. Jag ropar och ropar tills jag inte längre kan urskilja vilket som är rop och vilket som är eko. Har en melodi innanför pannbenet som skrapar och spinner. Släpar och hackar. Den känns som du eller ser ut att ha din färg. Som en klänning med hjärtan. Som bristningar i huden. Den sången gnager i mig från morgon till kväll och lämnar mig sömnlös och jag försöker sjunga med men fattar inte takten. Om vi var barn igen. Om allt som sades och gjordes var ur unga, hela kroppar, utan ärr och ihoplapad hud. Om det hade varit bråk om någons bokmärken eller varför inte att du hade råkat klippa i mitt hår. Då hade nystanen inte blivit så trassliga. Då hade ropen inte behövts eller bedövande danser i främlingars närhet. Vi hade tröttnat på att tjura, kommit på att vi trivdes med varann och gjort upp. Som leken med att rivas. Eller brottas som hundar. Jag vann alltid för jag var störst. Nu vet jag inte ens om jag vill vinna.

Mina ord är som kletigt tuggummi i håret eller som sand i ögonen. Försöker skriva mig ur men skriver bara fast. Fast fast fast. Jag sitter fast. Går ner och ropar över smaragdgrönt vatten istället och väntar på livet.

Idag stegade två uppenbara dykes in på vårt lilla norska nationalskattscafé mellan fjorden och fjällen där jag satt iklädd gammaldagsa kläder i form av fotsidt (?) förkläde och vit fluffig skjorta. De talade dålig engelska med tysk brytning och ställde en massa frågor angående platsens historia. Jag slet mig genast från min mycket roande litteratur i form av Charlotte Roche's Våtmarker för att på mer perfekt släpig amerikanska berätta det jag visste men beklaga det faktum att jag inte kunde ge dem en korrekt omvisning i tunet då jag var ensam i cafét. Deras blickar avslöjade att min sexuella identitet stod att läsa som ett uppfläkt lexikon i pannan på mig, eller kanske frisyren och ögonen och hållningen, vem vet, och situationen blev genast gemytlig som att ett band knöts mellan våra tre kroppar i samförstånd över att vi alla föredrar att dra över kvinnfolk framför det motsatta. Efter en stund började de se sig om i det hemtrevligt inredda lilla cafét och en av blickarna fastnade på spisen bakom mig. Hon pekade rakt på min bok och frågade, "cen I hevv a lukk?". "oj" tänkte jag och tog upp boken. "at this?" Nej det var självklart den gamla antika spisen hon menade men tillkännagav att hon självklart läst boken (den är tysk of course) och lade samtidigt till att hon som skrivit den inte var klok i huvet. Jag kontrade med att jag tyckte hon verkade coolt intressant och att jag mer än gärna skulle träffa henne IRL. Kom typ direkt på att det måste ha låtit som att jag satt där och blev kåt under förklädet och mer än gärna skulle ligga med den tilltänkta. Samtalet stakade sig en stund och jag vek snart in på att prata med nån gammal historisk gubbe. Norsk såklart så som sig bör.

Som ovanstående text säkert avslöjar så är dagarna här inte så värst händelserika. Men jag gillar dem. Gillar att ha enkla fasta rutiner, jobba varje dag, vara käck och fult klädd. Gillar att steka våfflor, koka kaffi, sälja isglass och snacka norska. Gillar att inte hinna tänka så mycket, att så fort arbetsdagen är slut, äta middag och sen gå upp i fjället på kvällstur. Klappa ett och annat lamm, samla ägg som hönsen har värpt, INTE äta socker och njuta av att bli smalare och smalare. Förutom ikväll när jag är ensam hela dagen och kvällen. Direktt när jag slutat, sket jag i att städa i cafén och gick upp hit till kontoret för dator, bästa-kompis-radiosändning, blogging, vindruvor och hur mycket öl jag vill. Ska nämligen vara ledig imorgon o har en massa öl med kort datum från tunets matkällare som jag kan kalasa på bäst jag vill. Så nu ska jag sluta skriva, öppna ytterligare en Hansa, njuta av världens bästa Petras världens finaste röst och unna mig lite ledigt innan jag med svansen mellan benen går tillbaka och städar upp efter dagens kaffigäster för att sen ta med mig picknick till fjorden. Sällskapet kommer nog inte bestå av mer än Charlotte Roche som ju iochförsig är mer än nog men jag hade nog mer än gärna fått sällskap av min enda egna Hardangervän som bor en bit bort. Nåja. Ingen vet.

Jag hade förresten gärna träffat Rufus Wainwright just därför att han är bög (som de pratade om på radion). Bögar är snälla. Hejdå.