Ett ansikte hon inte längre känner börjar ta plats i spegeln. Hon rör försiktigt vid sina ärrade ögonbryn. Känner med fingrarna över den krokiga näsan. Alla dessa minnen. Hans hastiga rörelser, hans flyktiga blick.

Och alla slag han kallar kärlek.

Hon böjer sig längre fram för att ordentligt se sina ögonlock. Skuggor av brustna kärl. Snart en ansiktsfärg värd att ta sitt namn tillbaka. Och så rynkorna. Den släta unga flickhyn hon hade innan allting började. Nästan genomskinlig, oskyldigt vit. Nu befläckad och på väg att börja åldras. Ena sidan något slokande. Det var visst nerver och muskler som fått ta för mycket stryk hade de förklarat på sjukhuset. Hon slickar sina spruckna, torra läppar. Inte längre svullna, trasiga och ömma.

Det är så hon ser ut.

Denna bild hon ska lära sig att leva med. Ett namn slipper viskande ur henne. Trevande, om och om igen. Ett namn hon aldrig känt. En främlings stavelser, nu hennes. De har sagt att det kan kännas svårt i början men att hon kommer vänja sig. Hon ökar röststyrkan, låter det främmande ta plats i det nya badrummet. Rista sig in i varje del av det, ta vägen genom rummet för att tränga in i hennes öron och försöka övertyga om att det tillhör henne.

Anna.

Hon har själv valt det. Ville ha något enkelt, vanligt, opersonligt. Ett namn som tillåter att smälta in och försvinna. En kupad hand mot magen. Ett namn som klingar moderskap. Han var övertygad om att det ska bli en liten flicka, men hon tvivlar när hon känner barnet sparka. Precis som sin far, bestämt och kraftigt. Så skulle en flicka aldrig röra sig.

Hans barn. Hans pojke. Inuti henne.

Ljudet skapar ögonblicklig rädsla som går över när hon förstår att det var posten som föll in genom sitt inkast. En springa i dörren. Det har hon aldrig varit med om förut. Borta är för alltid hennes korta promenader ner till brevlådan. En liten portion av frihet. Ofta stod hon kvar en stund vid vägen för att vinna tid. Men det dröjde aldrig länge förrän han ropade hennes namn efter henne. Hennes förra namn, som fortfarande känns rätt. En svag viskning.

Ingrid.

Så tystnar hon. Tänker bort känslan av att gå åt fel håll. Det är för barnets skull. Det säger de till henne. Hon måste tänka på barnet nu. Haltandes tar hon sig ut ur badrummet, genom den smala gången, bort till hallen. Och utan att läsa vad som står på kuvertet vet hon att det är från honom. Ett brus tar plats i hennes mage, skjuter upp och ut i kroppen som explosioner. Lyckan letar sig ut i varje por och hon skyndar sig att slita upp det bruna pappret. Inuti ett mindre kuvert, vitt, med hans ord skrivet i svart bläck.

Till min älskade.

Med orden kommer lugnet. Med orden minns hon återigen vem hon är. Känner igen sina reaktioner när han lyckas tala rakt in till hennes hjärta. Hon vet att det är fel, men hon saknar honom så att hon blir knäsvag. Sjunker ihop på golvet i hallen. Lutar ryggen mot dörren och gråter. Tanken på att hon aldrig mer ska känna hans lukt, aldrig mer ska omslutas av hans starka armar, trycker undan allt vad rädsla är. Kvar finns inte minnena av våldet, smärtan, förnedringen. Barnet i magen är inte längre skapat under tvång, ärren och hältan, allt är försvunnet. Bara han och allt hon saknar. Det är hos honom hon hör hemma. Inte här i en främmande människas namn, på en främmande plats med främmande rum. Känslan blir överväldigande, hon reser sig bestämt, tar sin kappa och sin handväska, viker försiktigt ihop brevet, sticker fötterna i ett par skor och går ut genom dörren utan att låsa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den svarta skärmen. Tangentbordet. Tystnaden. Spelar lite ukulele. Diskar lite disk. Lägger mig på sängen och luktar på hunden. Fågelkvitter. Framtidsdrömmar. Förväntan. Den svarta skärmen. Tangentbordet. Tystnaden. Kollar bilder i mobile...

Köksfönster. Kaffekopp. Hunden under bordet. Nyduschad. Huvudvärk. Måste klippa klor. Måste diska disken. Skicka några mail. En oansenlig dag. Men trygg. Den röda radion. Rösterna som talar. Polisrapporter. Gärningsman. Folk som lämnar blommo...

Det är inte nu det händer Inga vindar vänder Än är allting uppochner Det är bara oss vi ser Bränner ut oss på kontoren När vi avvisar personer Som vi inte vill ska bo här För vi bor här Ja vi bor här Och vi vill inte dela det Det som är v...

Sitter i ett väntrum på en privat vårdcentral och äcklas. För det första kallas väntrummet för lounge. Sen resten. De stora vitsvulstiga tyg- och ståltrådslampskärmarma i taket. Stora fyrkantiga fakeskinnmöbler som får det att lukta kemiskt. Pär...

Jag vill ta tillfället i akt o diskutera flyktingpolitiken Alla brotten mot asylrätten alla korrupta gränspoliser Alla tårgasröda ögon alla de fasansfulla skriken Alla överfulla båtar alla drunkningsliken Bilder på barn som spolats upp på land o ...