Jag sitter på jobb. Det ær så sjukt lugnt hær så inatt ser vi på film. Vi har børjat med en norsk skræckfilm om några ungdomar som åker bræda o hamnar på ett øvergivet fjællhotell. Fett jævla æcklig. Husker dock inte navnet akkurat nå.

Ja nu vet ni det.

Det bor en ryska på Reiseter. Med hennes träningspass ska jag och vi andra här bli deffade till tusen. Lyfter riktigt skrot, rushar i fjällbackar. Så när jag kommer hem är jag nog på god väg att bli som Lisbeth Salander.

Så passa er då för att bråka med mig mina vänner.

Jga læser gamla inlægg på freeyourass.blogspot.com och kænner hur det sticker bakom øgonlock och i mitt lilla sargade hjærta. Tænk vad tiden rinner. Hur allt blev annorlunda. Så fort. En dag var jag ute i skogen och lekte med en gemensam son, kom hem till tvåsamhet och varma tæcken. En annan var det inte så alls. Jag sitter ensam i Norge med delad vårdnad om sonen.

Då var jag åter. Lugnet ligger øver Utneheimen. En liten dam ropar på sin mor tills jag stryker henne øver håret och sæger att allt ær greit. Som ett barn gnyr hon tills hon somnar. Och jag læser Bob Hanssons Gunnar. Dær står det om sjælvhat. Gunnar tror att vi alla præglas av det. Lever før det. Jag funderar i de banorna før att se om det verkar stæmma. Jag kommer inte fram till samma slutsats. Jag undrar dock om Bob ær en glad gutt. Jag ær glad, dock tom efter sista Salander. Gunnar i all sin æra men Lisbeth smæller høgre.

     Idag simmade jag i den blåa fjorden. Långa simtag i strømt vatten. Solen glittrandes omkring mig. Jag tænkte på delfinerna. De som simmar ut på morgonen och in på kvællen. Har ænnu ej sett dem. Men de finns dær. Jag undrar vad de gør utanfør fjorden hela dagarna. Hænger i gæng? Nær solen ej længre sken øver Aga tog vi Maran till Lothe och grillade på en klippa i den varma kvællssolen. Fiskekaker och færskpotatissallad med ørter från ørtahagen på tunet. Moses åt också. Och simmade efter pinnar.

     Det ær så fint hær. Så lugnt. Så snællt. Ønskar att jag fick dela det med er jag saknar. Att ni kunde komma roendes i en båt øver fjorden. Jag skulle stå på stranden med næsduk i handen och vinka er till møtes. Elda ett bål som ledde er rætt. Stælla till stort kalas på klipporna. Och så kunde vi sitta dær tillsammans tills delfinerna kom tillbaka efter dagens hænga-i-gæng. Jo det vore nåt det.

     Nu må eg arbeide. 

Nattevakt var det visst. Det ger en øgoninflammation. Igen. Som det svider i mina øgon kunde det vara syra. Det ær morgon. Och jag slutar om 20 min. Då Svarta-Maran-færd længs fjordi hem till tunet dær min sæng med dunbolster væntar mig. Så får jag sova tills øgonen læker och tills jag skall åter før natten. Nej ni, skrivandet ligger skikkelig på is.

Så var det det här med att gå på tur och bada i fjorden. Jag tog tillfället i akt och gjorde just det idag. Midsommaren till ära. Det var lite kallt i vattnet men som den finne jag är kastade jag mig spritt språngande naken ut i det blåa. Simmade. Huttrade. Så kempekosligt då! Sen gav vi oss ut och plockade blomster och lövverk till stången. Här i Norge firar man icke midsommer men så ska akkurat vi gjöre vare sig de vill eller ej. Sverige Sverige fosterland!

Imorgon ska vi visst på jobb. Klä oss i bunad och servera överförfriskade, norska 50årsfestfirare. Ojoj man ska veta att man lever. Jag får väl ta kort och låta er alla se. Eller ej.

Nä tråkig är jag när jag skriver så här märker jag. Bäst jag slutar och käkar lite midsommarsmör istället.

Det flyter en fjord utanför fönstret. Det står ett fjäll och flåsar mig i nacken. Och Julia matar mig med våfflor med syltetöy och römme.

Jag är i Norge for real. Ska jobba natt och tjäna kosingen. Bo här hos syster eller 3 km rakt upp på fjället från jobbet. Work out yeah!

Nu lapskojs. Nä.

Så hände det som inte får hända. Mamma ringer mig när jag sitter och fikar med A och M och säger att Moses är borta. Försvunnen. Förrymd. Förlorad.

Hjärtat snörpte ihop sig i bröstet på mig. Det flimrade för mina ögon, det darrade i mina knän. Min son, min älskade hund. Och vi som skulle åka till Norge imorrn. Jag ursäktade mig och sprang till bilen. Ringde polisen. Ringde Moses andra mamma. Oron växte sig större och jag såg framför mig 70-vägarna. Moses som är så liten, så svår att se.

Väl ute i Brokind började sökandet. Jag ropade för allt vad mina lungor tillät. Jag visslade och lockade. Tog med mig grannens hundar och gick hundra varv runt i samhället. Frågade Brokinds-borna om någon av dem hade sett en liten brun hund nånstans. Ingen kunde minnas något sådant. Timmarna gick. Känslorna växlade mellan oro och ilska och jag svor till Gud att jag skulle låta hundjäveln veta att han lever om han kom hem levande. Ställde så småningom in mig på att Norge-resan skulle vara tvungen att skjutas fram. Ringde runt till alla och berättade om det hemska. Efter sex timmar gav jag mig återigen ut med bilen. Rullade med nedvevade rutor, ropade, frågade kvällssena hundpromenerare. Spåren lyste tomma. Ingen liten hund. Hoppet sinade. Mamma ringde moster och morbror som kom för att hjälpa till med en sista sökrunda. Jag rattade håglöst hemåt. Hjärtat utslitet. Sorgen intog varje skrymsle i min kropp.

Så när jag svänger in framför huset kommer mamma ut med något litet brunt i famnen. Jag kände direkt igen hans stora öron. Såg hans längtande blick. Jag slängde mig ut ur bilen innan jag hunnit stanna. Vi smälte samman i en förtvivlad kram, han gnällandes jag ojandes. Lilla fina dumma hund, var har du varit?

Då säger modern min med skamsen stämma, "Han var instängd i vedbon..." I SEX JÄVLA TIMMAR har Mosebarnet suttit i mörkret. Väntat. Hoppats. Lyssnat till mina förtvivlade rop. Om mitt hopp sinade efter alla timmar kan jag ju bara ana hur tankarna såg ut i hans lilla huvud. Han gnällde i säkert en halvtimme i min famn efter återföreningen.

Älskade lilla trogna jävla hund. Aldrig mer ska jag tänka att jag ska göra slarvsylta av dig. Nu ska vi sova gott och åka till Norge tidigt imorgon bitti.