Jag ska aldrig medverka i nollning, bli fotad eller fota själv och sen lägga ut för allmän beskådan. Ska aldrig delta i nollning över huvud taget. Fucking crap!

Idag är jag på sjukt dåligt humör. Det visade sig bland annat imorse när Moses inte kom på inkallning. Jag gick ut, naken med en handduk runt mig, skrikandes och svärandes och antagligen väckandes hela gården. Ville för en sekund slå Moses. Men det gjorde jag inte. Jag tog bara med honom in och tvingade honom att ligga stilla i sängen. Sen somnade jag.

Vaknade och är fortfarande på dåligt humör. Rastlös. Irriterad. Fan, jag vill bara jobba mina pass och åka hem till Sthlm. Få saker ur världen. Sätta positiva hjul i rullning igen.

Nu ska jag ut och svettas av mig lite frustration.

Nattvakt. Tjock torr luft som gør min hy glåmig. Sega timmar som tynger min andning. Men det beror inte på jobbet egentligen. Vill jobba mer. Det hænder inte mycket hær på nætterna. Ser på The Wire och kokar starkt svennekaffi som norskarna inte førstår sig på. Læser En halv gul sol och førsøker læra mig Afrikas huvudstæder. Det var visst någon annan som skulle gøra det i sommar, men jag tænkte att det inte skadar om man ær två.

Att det inte skadar om man ær två.

Jag børjade høgst upp på listan. Var det Algeriet och Alger? Ja och så Angola och Luanda. Ghana och Accra. Hann inte så långt før jag envisades med att leta upp på kartan. Jag ær inte så flink på geografi. Saknar vetskap om så mycket. Socialdemokratisk historia. Tænkte på det och huskade ikke så mycket.

Jag har børjat skriva texter på engelska. Lyssnandes till Looptroop. Det flyter som ett litet vatten. Och jag fick hallon av Stina. Flyter som ett vatten. Rinnande tankar utan ramar.

Jag tænker mycket.

Vi lyssnar på musik ur mina iPod-högtalare och spelar kort. Äntligen vänder turen. Jag brädar mina kamrater. Gustav spelar Bon Iver, jag får gåshud. Vi har det så fint här. Hur ofta händer det att man blir ihopkastad med fem främlingar och känner att allt blir så rätt? Det hände här på Reiseter. Festivalen fortsätter. Vi lever som en liten familj. Nu. Sen kommer vi försvinna. Så fint och sorgligt. Dock kommer jag stanna kvar här längre än de andra. Sex blir fem på lördag. Sen åker jag hem nästa onsdag och när jag kommer tillbaka i början av augusti kommer vi bara vara tre. Och så Mosebarnet. Sista veckan kommer jag antagligen vara kvar helt själv. Funderar dock på att flytta ner till byn då. Bo precis vid jobbet. Men jag vet inte säkert. En vecka själv i detta vackra hus, med sin sjukt magnifika utsikt, sitt lugn och tystnad, närheten till skogen och lammen, kanske är just precis vad jag behöver.

Ensamhet är underskattat. Farligt men livsviktigt. Jag måste bara lära mig att förstå det och inte rädas den. Panikångesten har dock uteblivit sen jag kom hit. Ett gott tecken. 

Nu ska jag äntligen sova.

Det krånglar. Resan är trubbel, jobbet vill inte ge mig pengar, regnet är förjävligt, shemat är för glest. Ge mig framgång inte motgång. Vad ska man på en norsk fjälltopp att göra när det är alldeles för mycket folk som vill jobba här? Camp Reiseter i all ära, men kvinnan är här för att bygga en hög av pengar! 

God mat, en mage som mår bättre, en ryska som vill spela kort och en läkarstudent som bakar kakor gör det hela lite bättre. Vad vore livet utan sådana?

Du min bästa vän i världen. Som vaggar mig i orden och stillar mitt stormande sinne. Vad vore jag utan dig? Är så glad att jag har fått en så fin vän i dig. Att allt som blev hemskt sedan blev så starkt och bra. Jag blir kvar i Uppsala, vi behöver inte trassla med Moses och framförallt ska vi hänga och göra fucking bästisgrejer. 

Jag tænkte kvællen behøvde ett inlægg hær på tricket. Mycket har hænt, inte minst i min hjærna. Fick antagningsbeskedet igår. Efter så mycket slit och vånda var det læskigt som fan att øppna det. Till min besvikelse kom jag inte in på veterinær. Inte heller lækare. Men på psykolog! I Uppsala. Skønt att slippa flytta. Nice att børja plugga. Bli ræknad med, del i ett sammanhang. Framførallt få lite mental, intellektuell stimulans. Det har varit torka i skallen længe nog nu. Sjyssta førelæsningar, smarta seminarier, snygga classmates. Akkurat vad eg trenger no. Så om någon har problem i framtiden ær det mig ni må vænda er till. Två damer sade ikvæll att psykolog kommer passa mig utmærkt før att jag ær en så mjuk och førstående mænniska. Det ni. Eg koser meg.

Igår och imorse var det dock storm i hjærtat mitt. Otryggheten væxte, jag kunde inte ta vægen nånstans och alla de som jag behøver i tunga stunder var alltfør långt bort. Telefoner ger mig avsmak. Snælla ord ger mig mersmak. Ilska væxte. Tårar rann. Men jag tog mig samman. Tænkte ett steg længre. Jag kan nog klara mig hær en stund till. Och Reiseters-folket ær guld.

Jag har läst ut Gunnar. Och längtar efter pappa. Han heter Gunnar. Vi har en urklippt seriestrip på anslagstavlan i köket hemma i lilla stugan. Det står två gubbar i dåligt väder. En dialog mellan dem:

- Varför gråter du min gosse?

-  För att livet är så Gunnar.

- Gunnar?

- Jag heter Gunnar.

 Jag tycker den är fin.Jag vill döpa min son efter pappa.

Jag är rörd. Berörd. Ledsen. Glad. Har just lyssnat på fina unga Nour EL-Refai som var sommarvärd i P1. Charmen med norska fjälltoppar i kombination med streamad radio är inte de störningar som gör att det hackar hela tiden. Nej det är känslan av hur sjukt jävla fint det är att ligga i soffan här i huset, doftande av nyskurade golv och lyssna på Sverige.

Hennes öppningslåt var Nordman. Så sjukt bra. Sen Lars W och jag tänkte att samstämdheten var total. För jag tänkte att hon väcks av samma gapskrattskänsla som jag när hans röst kommer in. Att hon ser hur patetisk han är, vilket bra skämt osåvidare. Men efter två eller tre Lars-låtar till började jag tro att hon faktiskt gillar honom. Det måste väl vara ålderskillnaden. Ja det är just den. Att hon är född nittonhundraåttiosju. Jag får en smak av jäst bitterhet i munnen. Inte missundsamhet. Bara en längtan att också nå dit jag vill. Typ.

Ida. Jag erkänner att jag dissade Nour när du erkände din kärlek o totala attraktion till henne därför att jag blev sjukt svartsjuk. Nu kommer sanningen: Jag är såld, nedslagen, kåt, galen i henne precis som du. Nu ska jag också sätta en bild på henne i min kalender.

Så var det det där med de hemlösa kattkompisarna i busken. Död åt de jävla barnen som misshandlade och förstörde. Död åt elaka barn. Död åt föräldrar lärare vuxna som säger att det går över med åren men aldrig griper in. Död och förruttnelse åt elaka bortskämda äckliga ungar.

Jag älskar Nour. Jag älskar Sommar i P1.