Igår kväll grät jag över min hunds starka smärta efter operationen. Grämde mig över att jag hade utsatt honom för något sådant. Samvetet försämrades för varje ynklig snyftning som kom ur hans lilla fina hundstrupe och jag ägnade tusen timmar åt orolig sömnlöshet och desperata försök att minska hans lidande.

Känslan av orättvisa blir svår att greppa när mina ögon denna kväll blir blygsamt blanka framför Madonnas Malawi-dokumentär som visar människors utsatthet, barns sorg och ett land fyllt av outhärdliga smärtor. Hjärtskarande gråt från en pojke vars könsorgan kallblodigt hade stympats av häxkonstutövare i jakt på pengar, ringer i öronen och får min hunds operationsärr att framstå som ett litet, litet myggbett.

Jag river mig själv inombords när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är. Att jag kan välja att spendera tusentals kronor på min hunds och således mitt välmående, slösa pengar på dyra elräkningar för att värma en i alla fall tillräckligt varm lägenhet samt äta mig mer än mätt i sällskap av min älskade syster, samtidigt som människor på samma klot, samma kontinent, i samma världsdel, samma land, samma stad behöver hjälp jag skulle kunna ge, utan att jag ger den, ger mig känslan av att en eller flera nätters sömnlöshet kan vara rätt åt mig.

Varför gör JAG inget? Varför gör DU inget? Varför gör VI inget? GÖR!

DN skriver om Berlinnatten. Jag lyssnar på Six cups of rebel och letar efter känslan. Dricker sunkigt kaffe och nickar med i takten. Min hund ska bli kastrerad klockan ett. Jag ska tänka på min resa som står för dörren. Drömma om livet som komma skall och glömma min oro.

     Uppsala känns lite sorgtyngd idag. Tänker att jag vill omfamna henne och säga att det inte är hennes fel att jag längtar bort. Luta mig mot lägenheten och tröstas av dess väggfasthet. Viska att jag trivs här men att jag inte kan stanna. Det är dags att lämna den här platsen. Den har fått så många chanser och inte lyckats hålla liv i min låga. Det finns så många spår som är för tunga att följa. Ljusen från Berghain gör sig påminda och Uppsala blir lite grå. Det är inte till Berlin jag tänker flytta. Men kanske en bit på vägen.

Nu ska jag förbereda för min och min hunds lilla utflykt till veterinären. Lugna och förklara att det är för allas bästa. Och att jag lovar att finnas här hela tiden om saknaden efter de små kulorna blir för stor.

Min hund är mitt hjärtas prins. Med honom vid min sida kan inget ont komma åt mig. Jag tänker det om och om igen och lyckas nästan bli övertygad.

Jag hittade en tufsig, röd hund med leriga tassar och pliriga ögon som verkade lite bortkommen. Moses tyckte vi skulle ha honom att leka med. Nora var hård och sa åt honom att dra. Jag tog kommando, fångade in den röde och band fast honom vid mig. Sen traskade vi, han fick gå på replängds avstånd från mig och Nora medan Moses skuttade runt och roade sig. Jag ringde polisen och anmälde. Hittade ett nummer i hans öra och erbjöd vatten. Men polisen hade inte hört nåt. Ingen hade gjort sig till känna. Så nu sitter han på min balkong. Men det är kallt och han ska snart få komma in. Jag får väl ordna med film och popcorn till småpojkarna så kan jag och Nora lösa korsord. I väntan på att någon ringer.

Det finns mammor som Anna Anka. Och mammor som Lisens i boken. En Anka-mamma vill ha söta barn. Som hon tycker ska vara hennes. Hon tar barn och gör som hon vill med dem. Girigt roffar hon åt sig det de har som är fint. Ilsket ryter hon bort det fula. Det fela. Det som inte passar. Hon är så mot sig själv. Och mot barn. Hon säger "mina" barn. Men inga barn är "hennes" barn. Inte de hon fött. Och inga andra.

En mamma som Lisens låter barn göra lite som de vill. Plocka med sig hur många djur och figurer de vill till sängen. Göra själva. Och komma på att det kan bli för trångt tillslut för att barn ska få plats. Och då hjälper en mamma som Lisens till att göra nog med plats för att kunna lägga sig och sova. För det är ju barns sängar trots allt. Och det går bra med bara dockan. Men en mamma som Lisens vet hur viktigt det är att alla djur och figurer har det bra ändå. Så hon bäddar åt dem också. På mattan. Eller där det passar.

Jag vill att det ska finnas många föräldrar som Lisens mamma. Och inga som Anna Anka. Och så vill jag att det finns plats för Lisen-föräldern nånstans också. Att någon eller några ser till att hen också får plats. Sen är det upp till var och en.

Det är den här platsen. Den som alltid har funnits. I all otrygghet och i alla tunga tankar står den stilla. Lugn som en gammal ardenner andas den rofylld värme i min nacke och lägger en vänlig doft i min näsa. Jag pussar väggarna i stugan. Smeker stolarna. Älskar springorna i trägolvet som släpper in tillräckligt med höstkyla till mina kallsvettiga tår.

I rummet med våningssäng finns en tavla jag gjorde när jag var fem. Den föreställer en flicka med gipsat ben och blont hår. Gjord av garn och tyg och papp och pinnar. Jag ser på den och känner hur det gör lite ont i mitt högra knä. Tänker att jag måste sluta vrida in min sneda fot när jag går. Lika fint som bilden på väggen påminner om tiden som var, påminner min sneda lilla fot om samma sak.

Jag var fem år och stolt. Stark och bestämd som en liten fågel slängde jag kryckorna ifrån mig och sprang med gipset tjongande mot parketten. Vi hoppade över en resväska. De andra fick gärna låna kryckorna så hoppen kunde bli långa som längdhopp. De andra fick gärna rita på gipset. Det blev en bebis av mitt ben. Och snygga ord. Säkerligen söta djur. Och namn. Och en dag fick jag åka i barnvagn till dagis. Jag minns det så väl. Jag skämdes inte för att jag var för stor för att bli skjutsad och det var inte synd om mig. Jag var häftigast av alla med mitt gips och jag syntes så väl.

Men jag slutade nån gång att vara stolt och började istället dölja det sneda. Fick veta att det inte var så kul att bli sedd hela tiden. Inte när de såg fel saker. Inte när min häftighet blivit töntighet och bestämd innebar jobbig. Tiden gapar stor däremellan. Fem år och stolt över mitt gips och kanske tio och förställd. Och tiden gapar stor mellan tio och förställd och snart tjugofyra och rörd. Det är inte bara tavlan på väggen. Det är böckerna. Det mjuka stora lejonet. Pianoplink och stora stenen. Det är den här platsen. Den som alltid har funnits.

Jag lyssnar på Cornelis. Låter hans ord fylla mina öron. Låter min kropp reagera som den vill. Låter känslorna löpa. Och tårarna rinna. Det finns ingen anledning att stänga dem ute. De rinner för att de vill. För att jag behöver gråta. Och jag tror och vet att det är bra för mig. Att få lätta på trycket. Sluta vänta. På en passande stund. Och jag fortsätter knyta upp knutar, löser problem och städar vägen. Ägnar mig åt just det som jag lovat mig själv. Att få vara precis som jag behöver. Att inte fly ifrån mig själv. Eller låta min omgivning dra iväg mig. Jag är där jag är, jag känner det jag känner, tänker det jag tänker.

För att jag är här. Och nu. Och inte då. Eller sen.

Jag är här.               Och nu.

Jag sitter och fipplar med musiken min. Förstår hur jävla viktig den är för mig. Hur starkt jag tror på mig själv där. Och hur viktigt det är att jag ger mig själv tiden för att skapa den. Den här hösten skulle kunna vara just precis den tiden. Fokusera på den. Och på lusten.

Det finns ett beslut som ska tas. Det finns en längtan som sliter. Det finns en bitter sorg att mota undan. Det finns ett sjukt stort framtidshopp. Det finns en resa till Berlin på fredag. Det finns kantareller i skogen. Det finns Rapport till himlen. Det finns en syster som sover. Det finns tankar om pengar. Det finns tankar om att jag klarar mig med ganska lite. Det finns tunga stunder och lätta stunder. Det finns fem fingrar. Det finns en tenta. Det finns ett sammanhang.

Det finns en stuga i San Francisco. Och en joggingtur till Masthugget.

jag sitter vaken för länge. hittar mina gamla skrivböcker. läser i dem. skriver inte. läser inte i den stora boken. det är nåt fel på min mage. maja tror att det är jesus. jag tror det med. på väg ut. eller kanske in. imorgon ska jag åka tåg. efter en föreläsning. tåget går till gbg. det blir fint. moses åker i min ficka. och jag har med mig springskor. jogga i slottsskogen. prata med sälarna. sitta vaken på nätterna. läsa i den stora boken. smälta hinkarna med maja. maja maja. nästa vecka ska jag skriva tenta. det gör man när man läser på universitetet. skriver svar på hundra tusen frågor efter att ha läst dem i den stora boken. när jag låg i badkaret idag ringde mamma och berättade om kattungarna. när jag nu ska sova smattrar regn mot rutorna. i huvudet går trubbel på repeat. på bengans ska jag köpa skivor. det heter visst att unna sig. en gång skrev jag i en ljusgrön dagbok med en liten hund på, att jag hatar alla i hela jävla världen och att min fröken lisbeth är den enda vuxna som förstår. någon hade nog varit elak. jag hade säkert fått skäll. en annan gång svor min jympalärare åt mig så jag blev skitledsen och sprang hem. jag tror det finns fler vuxna än lisbeth som förstår. jag tror att jag förstår. och jar räknas nog av en del som vuxen. när jag idag satte på mig min gula & lila jacka skrattade en liten pojke som jag älskar, så jävla hjärtligt att jag blev darrig i benen. tänk att kunna bli så fantastisk glad av en färgglad jacka att skrattet exploderar. det kunde kanske jag också när jag var två. idag skrattade jag åt en kille på TV som sa nåt om provokationer från polisen. en annan ville se ut som ola salo och allt jag kunde se var hur ful jag tyckte han var. sånt ska man visst inte tänka. men jag identifierar mig inte med mina tankar så då borde jag väl rimligen inte anses skyldig? nu ska jag lägga mig med pelle kanin och sova bort lite trötthet. imorgon när jag vaknar ska jag ut i skogen med moses. sen läsa i stora boken. jo. så får det bli. sov gott du.