Jag letar och letar men hittar inte motivationen. Ger mig fan en sekund men tappar sedan fokus. Lägger mig hellre på mattan i en hög av hundar. Eller tar en sväng ner till havet o låter de simma efter svanar. Kokar kaffe och äter chokladkex. Men kan bara inte hitta viljan som krävs för att plugga. Tänker på framtiden. På vad studierna kan leda till men upptäcker att det är en lockelse som har förlorat i styrka. Tanken har funnits här så länge och således blivit normatillstånd i hjärnan. Kluvenheten är större och jag tycker synd om mig själv. Men det har jag rätt till. Har slitit så jävligt för att komma in. Kan inte nån liten fågel komma och kvittra i mitt öra att mina betyg räcker och att jag kan kasta högskoleprovsplugget i närmsta sjö?

Jag är borta från min stad i en gammal hemstad som känns kall och trist och elak. Bävar lite inför tanken på att flytta hit igen. Lämna stad vid hav och bosätta sig i tråksala för studiernas skull. Men jag har väntat så länge nu så det är nog bara att bita tag i tanken och svälja.

Snart tar jag en buss till Enköping o sen tåget hem. Läntar tills jag är vid de sjuttiosju trappstegen. Tills jag kommer upp och går de sista kvarteren hem. Öppnar dörren och möts av den svarta hunden och kanske någon sambo. Och mest tills ikväll när jag får ta min kvinna i famnen och inte släppa taget.

Rivieran rev mig skönt i själen och gav mig solsken och lust. Det var en fin vecka och jag uppskattar minnena. Längtar lite tillbaka och funderar på att återvända snart.

Men nu till Götet.

Jag satt på en strand och kastade smulor till duvorna. En av dem var modig nog att picka direkt ur handen. Systra mi skällde enligt storasystermanér och gnällde om fågelinfluensa. Hon kastade grus mot fågeln och jag blev trumpen. Dock inte länge eftersom solen sken och vågorna slog. Medelhavet ger mig mersmak och jag gör upp planer i huvet för nästa resa. Inte just hit. Kanske Barcelona. Eller Berlin igen. Eller tillbaka till Paris. Jag vill proppa huvet fullt av nya intryck, kasta mig handlöst in i rus och farligheter, ge mig hän åt storstadspuls och sena nätter. Möta gryningen i nya parker eller handla brokig konst i kulturella gränder.

Det är lustigt att några människor i världen har råd att köpa båtar för mångmiljardbelopp utan att bli ruinerade. Eller klä sina modemagra kroppar i pälsar och rubiner medan andra svälter livet ur sig i brist på näring. Att några ratar överkokt spaghetti och halvfabrikat medan andra letar skulor på soptippen. Jag slås av just det här och nu, i ett land mindre än Göteborg, där hamnar och gator gnistrar och pengaflödena är ändlösa.

Jag tänker de där tankarna om kön. Att min personlighet så mycket bättre genom livet hade passat bättre för en pojke. Hur min kropp mitt kön har gett mig rollen som den som sticker ut och går emot. Jag har funnit mig i det, gjort det till en del av mig, men tänker ändå att jag hade kunnat smälta bättre in om jag klädde mig i manskroppen. Hade kunnat bli förvirrad och transtänkande för mindre men känner mig som alltid stark och säker i den jag är. Bara det att jag är lite på tvären. Men egentligen är det väl så just för att jag gillar det. Hade jag fötts med kuk hade jag antagligen blivit fjolla.

Imorgon åker vi till Italien. Jag ska köpa vin och parmesanost och den finaste olivoljan. Njuta en sista dag och kväll innan hemfärden på lördag. Nästa vecka ska jag göra ett nytt försök med studierna och försöka styra upp min ekonomi.

Tusen ord och tusen tankar vill jag ge dig. Skriva sagor och förklara hur jag känner. Baka tårtor och tända ljus. Sjunga hymner som hyllar dig. Sy ett tält och flytta ut i skogen. Ge dig bebisar och stora hus. Du har krupit in och lagt dig i mitt huvud och du värmer och helar mitt sargade sinne. Trodde min tro på kärlek var borta. Att jag inte skulle se på någon igen och känna det jag känner. Du är för fin för mina ögon älskade finaste du.

Jo så hände det sig så att jag gick och kärade ner mig. Tänk vad livet kan va bra ibland.

En avstressad tillvaro och milsvidder snö. Hundpromenader och långfika. Bastu. Jag njuter och nynnar och fångar varje ögonblick av lust. Tänker tillbaka på den svarta hösten, på det svarta året och blir stolt leende när jag känner vad jag har åstadkommit. Sömnlöshet har blivit utsövda morgnar i en stor säng lagom för oss två och ångestens bojor har upplösts och ersatts av lugn. Jag skrattar minnena i ansiktet och blonderar håret. Dansar en hel natt och umgås i goda, vackra, nya vänners lag. Åker spårvagn och köper kläder. Bakar biskvier och hallongrottor och lyfter vikter på ett gym. Känner ingen stress och press inför kommande utmaningar men vet att jag måste ta mig i kragen och plugga. Ambivalens inför eventuell flytt efter sommaren men känner peppen på att lyckas. Dock skulle ett nej från SLU numer betyda att jag kan bo kvar i Värsta Villan länge länge till vilket får min kropp att sprudla. Längtar till våren men trivs i snöyran. Ett land så kallt men ack så fint ger rödkindade barn och varm choklad. Imorgon ska jag ta mig ut på arbetsintervju och hoppas på ett välbetalt nattjobb hos fina gamla gummor och gubbar. Det är en tid i förändring och positiva tankar. Fyller magen med välbehag och styr stegen mot en allt ljusare vår. När ingenting känns fel är livet lätt att leva.

Jag läser högt ur vackert skrivna böcker och håller hårt om nån om nätterna. Vaknar i konstiga könslor av nattens mardrömmar och skakar av mig obehaget. Tar långa promenader ner till havet och äter bullar från kvarterets konditori. Ikväll ska det vara bröllopsfest här i villan. Fullt med folk och flärd och jag ser fram emot att träffa mina gamla fina vänner. Har lovat att bjuda på hiphop och dekadens dock allt detta utan alkohol och glömska.

Hej hej jag älskar mitt liv just nu. Tack.

Min näsa rinner och jag väntar på febern. Försöker bli vän med västtrafiks hemsida men misslyckas o tänker att det nog är för att jag plankar. Borde sova men orkar inte resa mig från datorn och känner en liten misspepp växa i magen inför skolan imorgon. Jag har vant mig vid min sysslolösa vardag här i Göteborg. Sysslolös men ändå så sysselsatt. Älskar huset o området o staden o folket. Trivs med att gå upp sent o dricka kaffe i gott sällskap. Promenera i egen takt till vagnen o hitta på trevliga saker nånstans på vägen. Städade idag och blev nästan manisk. Moses tjurade för han tyckte jag dissade honom men sen togs han med på en joggingtur i skogen så då nöjde han sig. Senare smugglade vi med honom på föreläsning om Simone de Beauvoir för jag tänkte på hans intellekt. Gick vidare till Kings Head o gömde honom under jackan i soffan. Han fick ett chips och jag en öl.

Om jag nångång flyttar härifrån är det av en anledning som bara inte går att motstå. Göteborg håller mitt hjärta i handen och jag är gladare än på länge länge länge.

Det har slitna träväggar och gamla fönster med hakar. En vägg i mitt rum är snedtak och det finns en symaskin i källaren. Jag är huslig och lappar byxor. Lagar utsökt mat och ser på kultfilm. Slås av att nedstämdheten har flutit bort och att jag har lämnat de negativa tankarna bakom mig. De är nog kvar i Uppsala. Eller förmultnade i jorden. På gatan bor det barn. Jag stannar och pratar och frågar om namn. Knyter an till människor som gör mig gott och upplever samma känslor som barndomen gav mig ihop med min äldsta vän. Åker spårvagn åt fel håll men kommer alltid hem tillslut. Satt i Nordstan och åt godis. Såg en man med stort brunt hår och kritvitt skägg. Snön är vit och solen stark och det finns hopp om fina tider. Tjugohundratio ger fingret åt förra året och jag är stark som en björn. Räds icke sömnlösa nätter och trivs med mitt sällskap.