Så många inlägg i bloggen har handlat om framtiden. Så många tankar har tänkts, så många hoppfulla drömmar. Jag har vankat och velat, stridit och stretat. Haft ett glimmande, skimrande mål, en vision om dess utgång. Det började när jag var en liten knapp. Klappade kaniner och pillade i sår. Blev lite större och började hoppas på riktigt. Valde min väg efter drömmen om framtiden, grät tunga tårar då den tycktes så avlägsen. Tog nya tag och stångade pannan blodig.

Nu verkar det plötsligt som om drömmen kan bli sann. Har jag tur och om det blir som jag tror kommer jag börja på vetrinärutbildningen till hösten. Hej igen Uppsala. Hej en stuga på landet. Hej tunga böcker om djurkroppar och sjukdomssympton. Hej framtiden som nu äntligen tycks bli precis som jag vill. Och herrejävlar efter allt jag gått igenom är jag så sjukt jävla mycket värd det.

Skål för mig.

När mina ord kletar fast i kinderna och de som slipper ut är fula och fel. När jag viskar till mig själv att andas lugnt, när jag vänder bort huvet för att du inte ska se att jag gråter. När fina minnen från barnsbens tider blandas med de fula från senare och när någonting så tryggt plötsligt känns kaotiskt.

Jag sparkar i löven med mina röda stövlar, spottar i leran och knyter näven i fickan. Förbannade jävla kletiga ord, och helvetes jävla skitbråk. Det som slutade i att du tog bussen härifrån och jag åkte själv i bilen med hundra tunga klumpar i min mage. Satte mig i bastun och svettades frustrerat. Eldade ris och löv och umgicks. Sänkte ner min kropp i vaken och vaknade till liv av kylan.

När jag sen kom tillbaka till huset fann jag ett ägg du hade gömt åt mig. Dett spratt till i mig och klumparna smälte. Du hade fyllt det med hjärtan och choklad och känslan av att vilja ha dig nära växte sig enorm i mig.

Jag vill göra rätt den här gången. Inte spela bort oss som jag gjort så många gånger förr. Jag börjar idag och vi ses om en vecka.

Dåliga dagar föds ur nattjobb och dimhöljda tak. Fult Göteborgsväder utanför fönstret idag. Rummen ekar tysta efter att tassande hundar har åkt till landet och mitt huvud sväller i förkylningspest. Kvällen ligger orörd vid mina fötter och jag velar vad att göra. Vill mest krypa ner under den luddiga filten på sängen och påbörja en ny bok. Middlesex berörde mig och gav mig en liten lust att skriva. En större lust att läsa. Och ingen lust att plugga. Tänker på hösten, att jag nog förminskat vikten av dess utgång och försöker väcka liv i den envisa fågeln på axeln som förut så gällt uppmanade mig att kämpa. Den verkar ha tystnat och lämnat plats åt den oberörda, stenansiktesfågeln på andra axeln. Den som inte riktigt bryr sig, som inte besjunger något som jag gör mer än något annat utan låter mig driva fritt omkring. Så tänker jag på flytten. På hon som ska lämna mig här och bosätta sig på en ö. Funderar på hur det kommer påverka mig, om jag kommer fly känslor av ensamhet eller utnyttja tiden. Om jag kommer resa dit stup i kvarten eller låta ensamheten bli konstruktiv och ta tillfällen i akt. Låta kärleken flöda när vi väl ses och bli stärkt i tron på mig själv när jag klarar av ett eget liv emellanåt. Jag kommer jobba mycket. Fylla kontot med pengar från barns spargrisar när jag glider runt i en spelande blå bil och säljer fett och socker. Invänta antagningsbesked och förhoppningsvis ha hopp om att lyckas. Isåfall packar jag ihop och påbörjar vägen mot ett så länge önskat mål. Drömmer om en stuga för mig och hundarna, om ett skrivbord på ett gammalt plankgolv vid ett fönster ut mot skogen, en sprakande brasa och tofflor och filtar. Där ska jag sitta och fylla mitt huvud med djurs anatomiska termer och sjukdomsbeskrivningar. Ta pauser för promenader och kaffe, bjuda hem fint folk och spela skivor. Den tanken om någon borde trigga mig. Sparka igång mig med studierna och ta den korta tiden kvar som tillfälle att försäkra en plats till hösten. Jag skjuter det framåt och vet så väl hur stressen kommer krypande, klättrar upp längs min rygg så småningom och håller mig vaken om nätterna. Åker snart efter hundarna till landet och kommer där finna lugnet som krävs. Koka mammas kaffe och träffa efterlängtad syster och svåger. Förväntansfull inför att Emily ska komma dit och uppleva en del av mig hon inte tidigare sett. En skärva från dåtiden, en plats så fylld med minnen. Sprakande brasor och lyxmiddagar. Bastubad och påskfirande. Kärlek under dunbolster och skogspromenader.

Dimman tjocknar. Näsan rinner. Det är en låg lördag, dock med ljusa tankar om den snara framtiden.

Det är snöstorm i Uppsala men solsken i villan. En bukett rosa tulpaner lutar sig mot mig och sjunger om sommaren. Det luktar kaffe från nedervåningen och snarkas valpsnark i sängen. En sambo ska flytta men inte alltför långt och en gång villan alltid villan. Jag har en blå porslinskatt i fönstret som liksom alltid har följt med och jag låtsas den är levande. Att den jamar och kråmar son blåglansiga kropp i solstrålen från ute. Kliar den under hakan och jollrar. Vill ta på mig skor och ge mig ut och resa. Köpa flygbiljett till världen och leva rotlöst en sekund. Dock med hund och valp och villa blir det svårt och jag skjuter det på framtiden. Träffade en vän en stund och gick i blåsten någonstans vid Sandarna. Hon var stark i själen vilket gladde mig och jag tänkte klyschigt att allt ordnar sig.

Nu kaffe. Sen jogga i solen. Länge leve Göteborg. Stackars er i Uppsala.

Allt faller på plats och jag jagar bort nattjävlarnas mardrömmar. Solen smälter snö och is och kärlekståg brakar som spårvagnar genom min hjärna. Jag sneglar på en liten knapp som snarkar intill och minns svunna tider. Kastar mig framåt i tanken och gläds åt allt som komma skall, åt alla besvarade känslor och åt hundliv. Sväljer lite en klump som uppsått av systergräl och tänker att jag måste sluta såra människor och låta de såra mig. Vill bara att alla ska va på samma plats, att våren är här, att det nalkas picknick i Slottsskogen och att ingenting känns jobbigt.

Jag planterar tankar om hundvalpar och stugor på landet. Dricker kaffe i solen o låtsas vara ute i världen. Lyssnar på radio o längtar till Sommar i P1. Om jag hade en bil skulle jag rulla iväg tusen mil o plocka upp snälla liftare. Ha trasiga skor på upphettade, knastriga vägar och ha brännskivor på spelaren. Äta billig mat och dricka vatten, sova på biltaket under stjärnorna och inte oroa mig för framtiden. Saknar min håriga hund och funderar på att tillöka.

Jävla jävla skitmänniska som stal mitt cykelbakhjul och monterade loss framhjulet. På grund av dig blev jag stressad och försenad samt fick värk i kroppen efter att ha släpat hem kvarlevorna du generöst nog lämnade. Må du brinna i alla helvetens eldar, må dina nära och kära överge dig och må du dränkas i ångest och bitterhet. Må dina tänder ruttna, dina ben bli lama, ditt hår falla av och dina ögon smälta. Må allt du äter smaka svavel och må du för evigt hemsökas om nätterna av de otäckaste av drömmar. Jag hatar dig din satans pisspotta. Du är en skam för hela mänskligheten.

Förutom ovanstående händelse som överraskade mig när jag hade bråttom till jobbet är det en ganska vänlig dag. Fick en puss av en gubbe på hemmet, sjöng psalmer och löste korsord. Åt nygräddat wienerbröd och avnjöt flera koppar kaffe. Vad mer kan jag kräva av en lugn arbetsdag?

Nu är jag hemma. Sörjer lite att hunden inte hör av sig och att Emily sover. Funderar på att plugga men också att se på TV. Kanske det sistnämnda får bli belöning och morot till det första.

Nej helsike nu väcker jag dig.

På mitt jobb finns det en tant som tror att hon tjänstgör på hemmet precis som vi i personalen. De andra låtsas inte om det. Jag spelar med. Ger henne små påhittade arbetsuppgifter och säger saker i stil med "Åh vilken tur att vi har dig här som gör ett så bra jobb. Vad skulle vi göra annars?". Hon håller med och ler finurligt. Det är så fint när det skapas små broar bland förvirring och blöjbyten. Jag ähar kommit på att jag trivs så bra i äldrevården. Att all det missnöje jag tidigare upplevt är som bortblåst. Tanter gör mig glad.