Jag skulle vara man idag tänkte jag. Åkte med Svarta Maran till Biltema för att pimpa henne med en iPod-stereo. Sökte upp en liten flintgubbe med tatueringar och frågade myndigt efter en sladd att koppla mellan bilens uttag o iPoden. Tji fick jag när han svarade med frågan om det var genom stereon jag skulle koppla den. Försökte slingra mig utan att råka avslöja hur puckad jag är då jag ju inte har nån stereo, men jag tror fan inte jag lyckades. Han genomskådade lögnen och såg att jag var brud. Damn!

     Nu landet. Starkt kaffe och sjöutsikt. Lite förberedande sommarro innan Norge-resan imorrn. Det blåser i ekarna och susar i rören. Om man skulle ta och elda sig en liten bastu. Dock lite ensligt att basta själv och mamma kan vara svårflörtad på den fronten.

     Oj jag tror jag ser Sture van der Burg spatsera omkring på sin trädgård utanför fönstret. Han är en gammal räv må jag säga. Nej men inte kan det vara han, han bär en sunkig träningsjacka och keps. Har han gett upp idealen månne?

     Nej ni, bastu får det bli banne mig. Btw måste jag tipsa om filmen Stepbrothers med Will Ferrell och John C. Reilly. Grymt rolig.

And also, från och med imorrn nås jag bara via nätet. Mobil och Norge är en dålig kombo.

Så dags för min sorti. Sitter hemma i Flogtown och ser ut över ett kaos i lägenheten. Måste städa måste packa måste diska måste tvätta. Livet livet döden döden. På tisdag rullar Svarta Maran till Norge med en undansmugglad hund och två fräscha kusiner inklusive mig. Stövlar och regnställ. Mat för hela sommaren. iPod och böcker. Min Moleskine-bok. När solen sen går upp på onsdag över Hardangervidda så är vi nog där, sippin' on a glass of apple cider. Ja ni, ibland har man tur.

Jag högg av mig halva fingret och blödde och blödde tills jag nästan dödde. Blodhelvetet hamnade överallt och jag blev sen till Babsan. Rattade Svarta Maran så gott jag kunde medan Shazzmatazz tryckte ett bandage runt fingret och växlade för första gången i sitt liv. Jag är en stjärna.

Nu hemma hos B ätandes förbjudna Wine Gums och talandes om livet. Livet livet döden döden. Uppsala är regnigt.

Det är något i mitt huvud som får mig att drömma hemska drömmar om mamma och pappa. Först drömde jag en natt att pappa fick cancer och dog. Natten efter handlade drömmen om att jag bråkade med min mamma om något, att jag var jättearg på henne och att vi därför sa upp kontakten med varandra. Nu inatt var det mammas tur att få cancer, tappa håret, tyna bort och dö ifrå oss. Och alltid denna enorma sorg hos den andre föräldern. Den som är så plågsamt smärtsam. Siri, vår katt som avgudade mamma men som egentligen inte lever längre, förvandlades i drömmen till en jättearg liten räv.  

Det är så konstigt. Jag vaknar i vånda, vrider mig i torra snyftningar och känner att det är så verkligt. Så värkligt. Jag måste ringa min lilla mamma nu.

Jag vill skriva i en gladare ton. Dela med mig av bra saker. Det som händer just nu i dag. I mig. I mitt. Djurbarn. Människobarn. I love you på gatan. I love you i mitt hjärta. Jag gick igår kväll ut i skogen med en flaska Törley och mina glasögon. Drack för glatta livet och blev lyckligt full och stark. Gjorde det för att fira att jag numer är på topp med betygen. Gjorde det för kärleken och ensamheten i skogen. För det omöjligas överkomlighet. För lyckans fullkomlighet. För att livet är så sjukt jävla vackert.

Någon hade skrivit I love you med orange krita på asfalten på väg till jobbet. Detsamma, tänkte jag. Morgonen hade börjat så konstigt med den där nya känslan av panik och tunga ögonlock. Det hjälpte att komma till pojken. Där måste jag vara fokuserad och skärpt och kan inte springa runt och vara paranoid. Väl hemma upptäckte jag att dörren var låst och att fickan var tom på nycklar. Smidig som en katt försökte jag mig på att ta mig upp till den öppna balkongdörren, men insåg snart minsa begränsningar och väckte grannen som fick klättra i mitt ställe.

Nu känns allt bra. Jag håller på att ladda hem Lost season 5 som jag tänkte avnjuta i min sköna ensamhet. TJOO!

Det snurrar runt runt i huvudet på mig. Allt springer ifrån mig, rinner iväg, försvinner, växer, slår ner mig. Jag hinner inte med mig själv, mitt liv och allt som händer. Så stora förändringar under en allt för kort tid har gjort mig distanserad och ytlig och jag trycker ifrån mig alltsom är äkta och riktigt. En sak är att jag inte gråter längre. Det värsta tänkbara händer men jag ger inte plats för några tårar. Trycker bara bort det ännu längre och tätar sprickorna i skalen. Det har hänt så många gånger förut och nu händer det igen. Jag tror nånstans att jag ska klara mig undan från att såra människor men i nästa stund ligger någon jag håller av i tårar. På grund av mig. På grund av min inkompetens till att känna. Bekräftelsebehovet är enormt, jag klarar mig inte ensam och mitt självförtroende som för tillfället borde vara på topp kryper så sakteliga mot botten. Den person som känner mig mer än alla ser allt det här innan jag ens har hunnit märka att det händer. Och så blir jag ändå arg och förvånad när folk approachar mig med det. Ber om förändring. Jag tänker istället att vafan jag kräver inte av folk att de ska skärpa sig, jag påpekar inte brister för jag finner inga. Men jag är så blind i min egoism att det har börjat växa mossa i mina ögon. Nej, jag ska ta åt mig av allt ni säger, så ett frö av förändring som ska få mogna och slå ut i full blom innan sommaren är slut. Det lovar jag er. Det är jag skyldig. 

Julia läser högt ur morgonens DN. En farbror som kritiserar glass. Säger att det är farligt och ger fetma. Jag tror honom men blir lite kritisk. Jag jobbar på min fetma och tycker glass är ett bra sätt att nå dit jag vill.

Annars är det mest nattens dröm som spinner i mitt huvud. Den handlade om att min egen far, Gunnar Magnus Hultkvist, var Hin Håle själv. Jag bildade en egen liten motståndsrörelse i vårt slott och försökte med alla medel störta den jäveln. En fin revoulutionär dröm som så många andra jag har haft.

Som många redan vet har jag (antagligen) klarat av att höja betygen till 20,0. Det innebär förutom glädje en viss tomhet. Vad fyller man nu sina dagar med? Singel och plugglös gör mig stressad och passiv. Kanske någon i huvudstaden vill ta mig an? Eller åh, jag kanske ska ta med mig T till Grönan? Fuck, det regnar.

Nu frukost. Inte ens en powerwalk går att genomföra i det här skitvädret.