alltid samma steg och alltid samma mörker samma tallar samma sjö och samma stuga
hur det blåser här om hösten
hur stenar viskar våra hemligheter
bastukroppar barnlek hällregn morgondopp
någon sa att det satt mögel i väggarna
och någon gjorde sår i mig
jag torkade blommor som jag pressade och klistrade på ark
hur kan en plats förbli oändlig?
och alltid likadan?

min vän kråkan.

svartaste gråfjädrar.

damm och skräp.

pickande letande trippande.

att flaxa.

att spreta.

att sjasas bort.

min vän kråkan.

sitt på min axel en stund.

titta på tv.

läs i min bok.

vi kan lyssna på filosofiska rummet och äta plättar.

här i mitt kök.

sova en stund.

här i min säng.

spela kort.

om du vill.

salt svett och tårar. och tankar om ensamhet. om förfall. 

på ett gummiluktande golv i takt till musik jag inte gillar. tillsammans men helt själv. bland främlingar.

mannen som leder är inte barbara. bredvid mig finns inte min storasyster.

min kondition är borta.och min styrka. jag är här för att må bättre. jag kommer må bättre.

men just nu är det inte bra. 

jag går innan alla dom andra. cyklar hem till hundarna som överfaller mig med oroliga pussar när jag låter gråten bryta ut. äter mat min fina sambo har lagat men känner ingen smak. tittar på idol. tänder mysbelysning. för att må bättre. det kommer jag göra. men inte just nu. 

nej inte nu.

jag är hemma bland björkarna.

sover i stugan vid sjön.

strövar i skogen med hundarna.

det kallas semester.

jag har rakat av mig håret.

ångrat mig några gånger redan.

tänker att det går över.

att det nog är sunt att vara ful.

drabbas i små stunder av sommarmelankolin.

tänker på det som varit.

på det som är.

och det som ska komma.

vänder och vrider på beslut.

tänker att jag kanske fattat ett felaktigt.

att jag borde byta stad.

men tänker att det går över.

så tittar jag lite åt vänster.

ser valpen som numer är min. 

som nån idiot lämnade åt sitt öde.

då bubblar det i mig som alltid när jag ser mina djur.

livet är inte så dumt ändå.

mina ord har legat i träda. 

gör det nog delvis fortfarande.

det där pockande behovet av att skriva ner dom uppstår rätt sällan.

jag var i frankrike en vecka.

hyrde hus i sällskap av den finaste jag vet och hennes flock.

då skrev jag en del.

liggandes på en solstol.

läste mellan varven kristina lugn.

inspirerades. 

tänkte att jag önskar att jag kunde bli som hon.

poet på visitkortet.

om en poet nånsin har visitkort.

jag är trött på att vänta på livet.

det där livet som jag skymtar nånstans bland mina mål.

det där livet i huset i skogen ihop med en egen liten familj. om än den består av djur eller folk.

sommaren är en transportsträcka känns det som.

kom någon eller något och svep med mig!

en ko vill ströva fritt på gröna ängar. 

Jo. Genom att bara göra det. Genom att ha en plan. Att välja att stanna i den här staden. Att göra den till min för att jag vill ha den och inte för att jag måste. Att ha hittat hem i den igen. Förnimmelsen av de bra sakerna som suddades ut under tiden jag vantrivdes. Att iallafall nästan ha hittat tillbaka. Att få gångasvtånd till skolan. Att läsa en utbildning byggd på engagemang och inte på diffusa drömmar om en verklighet som inte är verklig. Att känna hur rötterna håller mig stadig. Att upptäcka att det inte alls var stadens fel. Att det aldrig var det. Att det bara var för att jag valde att gå på motorvägen i oljud och avgaser, istället för inne i skogen där marken är mjuk och där det finns spännande lekar under granarna. Att hitta orden igen. Att väcka lusten. Att vara tillbaka.

När jag flyttar på mina pelargoner tappar de skott som jag sätter i små vattenglas. Skjuter ut rötter. Tar prövande små simtag. Jag diskar hundarnas konservmatsburkar och bygger ett högt torn av dem i fönstret. Däri ska jag plantera skotten. Rötterna ska bli fötter, nerstuckna i jord.

Mina fötter skjuter skott och gräver ner i jorden. Letar inte efter botten men tror den finns där under myllan. Någonstans tar det slut. En rabatt kan inte va oändlig. Det börjar klia i huden. Försöker hitta den ena foten med den andra. Rafsar med stortånageln som är proppfull av jord och små korn. Sen står jag där. Med fötter i jord. Jag kan nästan känna hur fotsulorna suger in näring. Hur den strömmar uppåt. Som en brusande puls genom blodet. Nätverket av kärl. 

När det når upp i huvet ger jag mig iväg. Rycker upp fötterna och springer. Barfota på gräset utanför rabatten. Hög fart. Högre högre högre. Sen hoppar jag uppåt och flyger. Ser villatak och sen suddas mina ögon när jag kommer upp bland molnen.

Nu letar jag efter en landning.