Jag sitter i en hage bland svajande grässttrån och hör bilmuller i fjärran. På himlen ligger lata moln och tar igen sig efter en sysslolös semesterdag. De ler hånfullt mot mig. Luften luktar sommar och hundarna är glada att få springa. Stenen jag sitter på är hård och grå. Stenen jag sitter på är hård och grå. Stenen jag sitter på är hård och grå. Stenen jag sitter på är grå.

Jag planterar om mina tomatplantor och lyssnar på P1.
Det är skitvarmt på balkongen. Hundarna gömmar sig inne i lägenheten.
Svalkar sina magar mot golvet efter löptur till Flogsta.
Måste duscha innan jag ska till tandläkaren.
Vill inte.
Vill bara stanna hemma med radion. Vill suga ut det sista av mitt korta sommarlov innan jobbet drar igång imorrn.
Magen kurrar.
Måste äta.
Ögonlocken tunga.
Borde sova lite.
Men icke.
Livet är en fest osv.

Det skulle kunna handla om dig. Om att det vi hade var unikt. Det skulle kunna handla om att din hud kändes annorlunda. Att ditt trassliga hår passade bättre att tvinna runt mina fingrar än andras. Det skulle kunna vara att du fick mig att känna på ett sätt jag inte kan minnas att jag känt förut. Att jag kände mig mer säker än nånsin. Att det jag drömmer om för första gången skulle kunna slå in. Det skulle kunna vara din doft. Hur den stannade i mina lakan, på min kudde, på mig, i mig, överallt. Det skulle kunna handla om dig.

Du sa att vi är likadana.
Att vi hänger oss åt samma känsla.
Och att vi bär på samma sorg.
Du sa att vi sörjer att det vi bygger upp försvinner.
Om och om igen.
Samma hårda fall och känslan av att ha förlorat.
Förlorat drömmen.
Du sa att det är så vi funkar.
Du sa det och sen satt vi tysta.
Såg ut genom fönstret.
Drack ur våra glas.
I högtalarna spelades orientalisk discomusik.
Om det ens finns nåt som heter så.

Idag ska jag upp till snön.
Igår gick jag i månsken.
Med en häst bakom och en bredvid.
Någon red.
Denna någon får mitt hjärta att bulta extra hårt.
Får mina sorgefåglar att sova lugnt i bröstet.
Det gör mig glad.

Det är kväll nu.
Och det är kallt ute.
Idag var jag och tittade på en hästgård.
Det var inte jag som skulle köpa den.
Men det fick mig att känna att den där drömmen som har känts så avlägsen plötsligt kom lite, lite närmre.
Nånstans finns den där platsen.
Det där huset.
Med gamla päronträd och ett slitet gammalt staket.
Med tvättlina och grusgång.
Glasveranda och gummistövlar.
Inte riktigt än.
Men snart.

Jag sitter i väntrummet på Affektiv mottagning 3 och väntar på att någonting ska hända
Att en kaja flyger in i något av alla gigantiska glasfönster
Att en av de jag väntar med får ett sammanbrott
Att brandlarmet går
Att någonting går sönder
Men inget händer
Receptionisten ser uttråkad ut
Ingen säger någonting
Och i mitt bröst slår mitt hjärta alldeles för fort
Är det såhär livet ska vara nu?
En lång ensam väntan på det som kommer sen
Ett väntrum där ingenting händer
Ett hjärta som slår för fort
Isåfall vill jag inte längre vara med
Isåfall flyger jag ut genom något av alla gigantiska glasfönster
Allierar mig med kajorna
Bygger ett bo på en takås
Eller högt upp i nåt träd
Den här världen är inte byggd för oss människor
Vi tror det allt som oftast
Vi bygger gigantiska glashus som vi fyller med trasiga människor och för lite personal
Sen sitter vi här och väntar
Ensamma med hjärtan som slår för fort
Inga mediciner kan hjälpa oss nu
Ingen terapi finns som biter
Vi är sårade själar
Sargade soldater

Det är sol över Uppsala idag.
På balkongen gror våra tulpaner.
Mina spetsgardiner släpper in strilande strålar och jag blir varm i hela kroppen.
Jag tänker på dig.
På dina ögon.
Och dina vackra kindben.
Jag vill trycka mina läppar mot dina ögonlock.
Och dina kinder.
Jag vill sticka in min tunga i din mun och känna ruset i våra kroppar.
Utan dig stannar tiden.