Det ilar i hennes kropp. Det pirrar i min hjärna.

Jag luktar häst när jag kommer hem och jag stryker lerklumpar ur ansiktet.

Det går inte att komma undan nu. Det finns ingen återvändo.

Jag hänger mig åt känslan. Åt tanken på att höra samman.

Det kan inte hjälpas.

Jag slutar inte nu.

Mitt hjärta släpper inte taget.

Kom sommarvärme och pelargoner.

Kom solsken och kvitter.

Svep med mig i samklang med våren.

Låt inget hindra oss.

Jag planterar om skotten från mina Paradisträd och drömmer om Kalifornien.

Om citronlemonad och tuggummihår, om svallvågor och lyckliga queers.

Jag kan känna doften av smörpopcorn och känna heta sandvindar i mitt ansikte.

Vintern är lång och kall.

Ute blåser isvindar.

Jag vill ha uteserveringar och solbränd hud.

Svettiga hotellakan och frasiga frukostbröd.

Jag vill ha sena barnätter och iskalla drinkar.

Men ack här sitter jag med raggsockor på mina fötter och huttrar.

Skotten ger mig dock en försmak av våren och jag är helt redo för dess ankomst.

jag skriver nu jag skriver och jag vet att det är ord som kommer ut. dom kommer ut och jag slutar inte. jag skriver. hallå hör du orden knappras ner på tangenterna? tror du tangenterna vet att dom är tangenter? det finns inga tangenter i skogen så hur skriver fåglarna? och barren? tänk om alla barr skrev på små, små datorer med tangenter. alla barr i skogen samtidigt. tänk vilket knaster. vilket knäppande. vilken kakafoni av knäppande små barrfingrar mot minimala små skogstangenter. jag vill va i den skogen. jag vill ligga under en sån gran. en gran vars barr inte har tid att titta på mig för de har fullt upp att knastra. fullt upp att fånga sina innersta flyktiga tankar. få ner dom i datorn. jag skulle ligga där och lyssna. se om jag kunde uppfatta rytmen. lyssna efter den givna rytmen. jag tänker att den skulle infinna sig efter en stund. vad skulle marken jag låg på tänka? skulle den också lyssna på barrens skrivande? eller skulle den fokusera på hur min rygg pressade på den? skulle den känna min värme? eller skulle det vara marken som var varm? hur varm är marken under snön? hur glad är asfalten? den ligger där under med all sin svärta. men den syns inte. den täcks av vit kall snö. denna snö som stjäl allas blickar. detta vita täcke som inte låter svärtan titta fram. inte förrän till våren. 

Jag har slagit upp en lärobok. Läser lite trevande. Försöker komma in i texten. Försöker komma ut ur mitt huvud. Det går sådär. Jag dricker kaffe. Igår kalkades bryggaren av. Inbillar mig att det smakar godare. Det smakar godare. Skickar sms till folk jag tänker på. Vet att det är en flykt från att göra måsten. 

Dagens bästa är att koltrasten sjunger i trädet utanför mitt köksfönster och att jag hittar hårstrån från Moses mellan tangenterna i datorn. Dagens sämsta är att jag hade ett missat samtal imorse o att det visade sig, när jag kämpat mig upp ur sängen och ut i vargavintern och ner till stan och glashuset att det var de som ringt för att säga att psykologen VABar idag. En enda gång ringde de. Och lämnade inte ens ett meddelande. Koltrastar sjöng på vägen hem därifrån också. Det gjorde mig lite varmare. Jag tänker att det kanske är de som inte är med oss längre som sjunger genom de svarta små fåglarnas gula näbbar. Jag tror inte det, men jag gillar tanken.

Det är ett nytt år nu. Det föll in i mitt liv igår natt. Jag låg på en madrass på ett golv och jag väcktes av explosioner. Bomber och granater över de finare delarna av stan och bomber och granater i mitt hjärta.

Det är ett nytt år nu. Det föll över min kropp som ett skynke av krut och jag kände lukten av svavel. Hur tänker människor som firar det nya med att spränga och skrämma och söndra? Det går inte an.

Det är ett nytt år nu. Jag känner det i varje cell i min kropp och jag tror det kan bli fantastiskt trots allt.

Det är tyst i huset. Det senaste jag hörde var en katt som hoppade ner från en stol.
Jag var ute nyss. Det var kallt. Hundarna skällde på något. Kanske en räv. Eller ett rådjur.
Nu ligger vi under täcket och väntar på sömnen.
Och så är det med det.

Små fina barnröster ropar från radion i köket.

De demonstrerar med sin dagisgrupp på Friskväderstorget och skanderar slagord om kärlek.

Ett av barnen säger att det är kul att demonstrera.

Och att det skulle va kulare om inte folk skjuter hela tiden.

Men att det hon älskar mest är att springa och gunga. 

I julklapp önskar jag mig att få slippa va vuxen.

Jag la en filt i köket.

Dubbelvikt och mjuk framför spisen.

Den var till Moses.

Han ville så gärna vara med när vi satt och pluggade.

Nu ligger jag här.

Med Moses under armen.

Framför spisen, lyssnandes till vatten och linser som kokar.

Läser på bokryggar i nedersta hyllan.

Pluras kokbok.

One more slice.

Peace and love and food.

Kärlek, oliver och timjan.

Jag lagar aldrig mat efter recept.