Petra tvättar båten och skriker att det blir underbart fint och jag svarar att ja oh så fint utan att se för jag stickar och bloggar och jag har bara en strumpa på mig för den andra blev blöt när jag tvättade mig i regntunnan och nu hör jag hur Henry skäller på håll kanske bortifrån den svarta mopsen. Jag är på Falknäs. En liten udde i Storsjön i Gästrikland och här knattrar regnet mot verandans tak och myggor surrar och huset är så gammalt och gult och byggt av en liten farfar för längesen och igår kväll drack vi rosévin och skrattade och vi går på dass och sover i en lekstuga och Moses blänger nerifrån golvet för det finns en allergisk pappa så man får inte sova i sängen när man har hår som kliar i näsor och det är inte helt lätt då om man är 5 år och van vid att alltid få sova mellan sin mattes ben under täcket. Jag kikar lite i Petras uppsats om Mangadomen och vi pratar porr och juridik och är viktiga och vettiga ja eller igår iallafall under ruset från vinet. 

Sprang i ösregn. Vattnet kändes som tårar i ansiktet. Såg hästar. Lamm. Ett litet rådjur. Hundarna tyckte snart det räckte. Jag tvingade att springa vidare. Slog fötterna mot den blöta marken. Mot skogsstig mot grusväg mot asfalt. Allt grönt runtom. Grönskande, spirande sommar. När jag kom hem sprang jag ned till bryggan och badade. Kalla sjö. Varma, pulserande kropp. Naken. Intvålad. Avsköljd. Blickade ut över vattnet. Samma bild som funnits hela livet. Oförgängligheten. 

Jag tänker på bebisar och äter socker.

Ritar nakna tanter som jag sätter upp på väggarna.

Anstränger mig med deras könshår och händer.

Raka streck och krulliga.

Annars då?

Åh jag vet inte, kanske kaffet är klart.

Tussilago i dikena om jag går ut.

Tusen saker på TV om jag stannar inne.

Ett två tre på det fjärde osv.

Vattnar pelargonerna och säger snart får ni flytta till balkongen på heltid.

Dricker kaffet jag kokat.

Tänker på bebisar igen.

Nu finns dem lite varstans.

Små ögon som leder in i små hjärnor.

Ritar en av tanterna gravid.

Dricker mera kaffe.

Ett två tre osv.

På frågan om jag skapar längre gav jag svaret att jag har slutat vara kreativ. Förnimmer med svårighet känslan av att ha fingrarna fulla med ord sinnena tunga av tankar. Nånstans ligger minnet av de dagar då verkligheten var källa till att skriva när bruset av vemod pockade på att bli något av. Jag skriver inte längre. Inte heller läser jag. Mer än om synovialleder och muscularis brachiocephalicus. Torrt och viktigt. Torr och viktig. Jag? Så hände det sig så att snön som föll för sent utanför mitt fönster och ögonen flydde från arbetsbordet böckerna bilderna det viktiga började läsa gamla bloggar. Mina och andras. Om tiden som flytt. Om nu den var så värd att beskrivas kan väl det som händer nu se till att skicka gnistor in i det här torra fnösket så jag kan börja skapa lite igen.

Jag köper lampor. I glas i plåt i guld i tyg. Några på fot. Några som hänger från tak. Gamla. En från 40talet. Den har lyst i över 50 år. Två gamla armar, med blåa, vackra skärmar. Den ska bo här hos mig. I mitt egna rum med balkong och vackra, gamla fönster.Tog upp dörren från förrådet men lyckades inte häkta fast den. Får ta hjälp av H när hon kommer. Vi ska bli särbos. Jag är mer kär än på länge och ser fram emot en sprakande, sprittande vår. Låter pelargonerna stå ute på balkongen på dagarna nu. Just idag blir de våta av regn. Det gillar dem. 

Jag är för trött för det här.

Mina ögon spretar och vindar och faller ihop.

Inte så mycket av föreläsarens ord går in i mitt medvetande.

Och så fick jag ett fint mail från min vän på andra sidan jorden om svårigheter. Han frågade om jag har det svårt. Jag scannar mitt medvetande, plockar upp att jo svårt är nog rätt ord. Jag säger som Gzim, pojken i dokumentären, "Det är svårt Knutte. Det är hemskt svårt." Jag blev rörd, inte bara till tårar, utan till hulkande gråt. Där satt jag i min soffa och tyckte livet var svårt, med tanke på bakfylla, skolångest, livets alla kval och snöslasket. Och så såg jag honom, Gzim, elva år gammal vid sitt sönderbombade hus sätta dom där orden på det. Svårt. Kallt. (Alla som kan se filmen Gzim Rewind, gör det, den finns nog på svt play.)

Så stolpar jag upp alla svårigheter jag bär på, minnen av bombade hus och massakrar bevittnade av mina femåriga barnaögon, lyser med sin frånvaro. Och ändå detta sorgmod. Aldrig har väl uttrycket att ta sig i kragen känts mer nära. Jag har pappas blåa, stickade tröja, med stor krage på mig. Den mamma stickade i kärleksgåva till honom. Drar i kragen, försöker få upp mig själv, daskar till mig själv på kinden och vaknar till lite.

Jo visst är det svårt.

När man är trött.

Och otrygg.

Kall.

Jag vet det och säkert alla Gzimar runt om i världen också.

Man får skaffa sig lite perspektiv helt enkelt.

Jag känner mig så glad och lugn denna söndag. Sitter i snurrfotöljen, äter Dumle och sura nappar, lyssnar på Ekot och hör grannar som går ute i trapphuset. Hanna ligger och sover tillsammans med hundarna inne i sovrummet och jag tänker hur fint livet är. Jag har dom, min lilla familj, vi bor här tillsammans i vår mysiga lägenhet i det gula huset, vi har pelargoner i fönstret och tavlor på väggarna. Tänker på hur vi igår låg i soffan alla fyra, med tända ljus och högläsning efter en fin dag i stallet hos vår lilla hästsyster. Återigen infinner sig känslan att 2012 blir ett bra år.

Det är tyst här.

Det susar och knackar i väggarna.

Någon befinner sig någonstans. Jag hör dörrar som slår.

Det är så tyst här.

Mina händer luktar svagt av djur.

Djur som bräkte nyss. Som tryckte blöta nosar mot min mun.

Vi stack i deras halsar. Lånade blod.

Liv.

Ett av djuren hade dött just när det kommit till världen.

Är det tyst här nu?

Hörs det som pågår utanför?

Inuti har det stillnat.

Skrapande fötter. Avlägsna röster.

Pågår.

Man bränner bort horn som inte ens vuxit ut.

Man mjölkar mammornas juver.

Mjölken hälls ut.

Försöksdjur.

Sågspånsdamm på byxorna.

Det bruna tyget. Manchester.

Skriver jag nu.