Det finns en liten mamma som gråter när hon läser här på bloggen. Jag ler inombords och blir varm av tanken på att hon läser det jag skriver. Och jag tror inte det är farligt att gråta. Tänkte häromdagen på hur konstigt det är med släktskap. Att det finns människor med samma blod som jag. Att det finns ett par som kallar mig sin dotter. Det är en trygg tanke. Och jag är ett lyckans barn som har min mamma och min pappa att komma hem till. Vackra Björkkullen. Mamma säger att det redan växer vitsippor i backen. Inom mig bär jag runt på alla dessa minnen. Från tiden då mitt hår var vitt och hela världen fanns i lilla stugan. Från skolgårdar och skogar, från villor och parker och lägenheten på Sankt Larsgatan. Vackra minnen, tunga minnen, vassa minnen, söta minnen. Minnen av sånt som gjort mig fruktansvärt ont och minnen av det som smekt mig varm och lycklig. Minnet av mamma är ett sånt minne. Ett varmt och mjukt och tryggt minne. Ett av dem, vet inte om du minns mamma, var när jag var 15 år och egentligen bara ett litet litet barn. Jag kröp upp i ditt knä efter en helvetisk tid i tårar och ångest, resan som blivit ett kaos och rädslan för att jag skulle vara tvungen att dö. En liten twistad, ung och oerfaren hjärna, som aldrig tidigare mött mörkret, kröp upp och blev tröstad som det barn hon var. Du pratade in i mitt hår, skrattade och grät åt min naiva rädsla för döden och sa att jag var trygg. Att ingenting var farligt. Så är minnena av dig mamma, och ja, du har rätt, jag mår bra nu. Tack och lov. Jag älskar dig.