Det satt en svart liten kaja på en ledning ovanför slakteribyggnaden. Den flaxade med sina vingar. Putsade sina fjädrar. Sket ner på taket. Jag tittade länge på den innan vi gick in genom låsta gallergrindar. Det sista jag skymtade innan vi gick in på slakteriet var hur den flög iväg. Den kom med sin sorg och spred den i luften. Den blandades med min och mina medsystrars som var med mig. Vi var klädda i vita skyddskläder. Det luktade starkt av gris och nötdjur. Hade jag kunnat urskilja lukten av rädsla hade jag känt den. Jag fick höra rädslans ljud istället. Råmanden och smällar mot galler. Sen fick jag se den. Först i form av blodstänk på min vita skyddsoverall som stänkte upp på mig när två suggor stacks i halsen och avblodades. Sen i ungtjurarnas och kornas ögon efter att de förgäves stretat emot när de drevs in i skjutboxen. Deras huvuden fixerades av järn. Sen hördes skottet då bulten sköts mot deras pälsklädda pannor. De föll ihop. Sen stjälptes de ner framför mina fötter. Hissades upp i kedjor. Stacks i halsen. Så mycket forsande blod. Genom en lucka i väggen intill såg jag krokar som med maskiners kraft slet av djurens hudar från baken och ända till huvudet. Såg hur en ung kille skar av öronen och då vände jag bort blicken. Sen var det dags att åka. Vi satte oss i bussen. Hela tiden hördes smällar från bultpistolen. Nu är vi på väg därifrån. På vägen mötte bussen en djurtransport. Snart ska vi äta lunch. Lukten från djuren sitter kvar i våra kläder. Äta lunch. Några av oss kommer tugga i oss kött. Jag önskar att jag också hade vingar.