Jag umgås med mig själv och ser på avsnitt efter avsnitt av Girls, äter chokladbollsmet tills jag mår skitilla, skiter i att gå till gymmet och känner mig irriterad på alla människor. Nästan alla. Inte dom jag älskar och så vidare men det vet ni. Er älskar jag och håller av för att ni är fantastiska. Men nu handlar det om mig.

Om att jag är fantastisk. Jag har under en alltför lång tid nedvärderat mig själv och trott att andra är bättre än mig. Jag har låtit folk behandla mig som skit, för att ge exempel kan nämnas en flickvän som var otrogen med en massa äckliga män bakom min rygg och en så kallad bästa vän som fick för sig att dumpa mig med en twistad motivering att jag skulle vilja henne illa och stjäla hennes tjej. I'm so DONE with all this.

Tjugohundratretton är ett speciellt år. Jag kände det så fort det inföll. Jag känner det i hela kroppen. Det bär något stort i sitt sköte som just alldeles har börjat. Och jag är huvudpersonen. Jag tror att det helt enkelt kan vara så enkelt att det är mitt liv som har börjat. På riktigt.