Sitter i köket och lyssnar på Nina Simone's lugna, trygga röst med tända små ljus i mässingsstake och maten på spisen. Det är fredag. Hela den här veckan har jag varit i skolan som jag ska. Det känns stort. Och det känns stort att jag har fått jobb på ett djursjukhus. Mina tankar går till Roxy. Hunden på den blodiga heltäckningsmattan i en av Londons förorter vars liv jag inte kunde rädda. Tänker på hennes uppspärrade ögon och flämtande andning och jag tänker på hur jag 17 år gammal sa till mig själv att "det här ska inte få hända igen". Där och då blev min barndomsdröm en verklig strävan. Jag bestämde mig. Och jag började kämpa i en riktning. Nu är jag närmre än nånsin och det känns stort. Det känns stort.

Snart kommer K hit och det pirrar i min mage.