Klocko ær litt etter fem hær. Det var en dame før en stund sen som var så rædd att någen skulle komme og ta henne.

-Kvem? spørrade jeg.

-Jeg vet icke, svarade ho.

Men ho var akkurat kjempeorolig. Så jeg satt dær inne hos den lilla damen och strøk henne øver håret. Sade att dær ingen fanns att vara rædd før. Att hon skulle ta det roligt.

Så då gjorde hon det.

Och så somnade hon.

Då kænde jag mig lite som en øm moder.

Eller som en lejonmamma.

Kan jag tænka mig.

Jag vakar øver de mina.

De ær så fina mina små tanter hær.