Jag har börjat läsa Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Filmen är kommen och människor jag älskar vill se den med mig så jag tönkte att det nog var bäst. Har hittills inte blivit frälst av vare sig Salander eller nån annan men den tiden kommer väl.

Såg just det senaste L word-avsnittet. Tänk att man kan bli så fäst vid fiktivt folk som jag har blivit vid dem. I flera år har jag haft dem i mina tankar, följt deras öden, fasats över deras hemskheter, fascinerats av deras förmåga att väcka sån lust i mig. Jag är obsessed helt enkelt, och den dagen serien slutar göras kommer en liten del av mig dö. Jag har till och med utvecklats i min kärlek till dessa kvinnor. Är inte längre handlöst förälskad i Shane utan börjar se fördelar i andra. Efter detta avsnitt kan jag till och med ge med mig när det kommer till Bette. She´s one of a kind.

Annars är det lite skakigt här i huvet. Jag försöker sakta ned och gå in i mig själv, söka rätt på vad jag verkligen känner och tänker, utan en massa flimmer och filter. Det är så svårt att höra sig själv ibland. Men imorse hade jag en bra sån stund. Sprang nästan en mil i gnistrande snö och solsken, bland rävspår och granar och röda gårdar. Lyssnandes till Mozart och Sleep Deprivation med Simlian nånting fann jag lugnet och styrkan i den här dagen. Jag vet dock fortfarande inte vad jag vill, vart allt leder, vart jag är på väg och vad som komma skall. Jag tänker att jag kanske kommer in på läkare i Lkpg och att jag då skulle kunna bo i Lilla stugan. Det är en fin tanke, om än något gänglig och bräcklig. 

Nu ska jag ta med djuren upp till vägen och hämta tidningen. Må den gråa himlen åter bli blå och må Svenskan ha kommit idag så jag inte tvingas hålla till godo med Östgöta Correspondenten.