Jag sitter här tråkad som ett får och tänker att jag hatar att va ensam. Jag önskar att vi bodde på Såggatan så att jag och Moses kunde gå till sälarna och prata bort dagen en stund. Men icke. Försöker döva tristessen med halvgod mat och en öl men jag får mest ont i magen.

I morse när vi hade följt andra mamman till skolan gick jag och M runt en sväng i stadsskogen. Den är inte ens i närheten så bra som slottskogen men den duger när man behöver gång i benen och lite luft. Vi träffade en väldigt fiiin tant med håruppsättning och sån där guld-blå, silkig sjal med hästskomönster kring halsen. Med sig hade hon sin hundra år gamla boxer Herman som Moses efter att ha skällt ut rejält en stund, låtsades var luft och började gråta för att han ville gå hem. Den fiiina damen var en sådan som gärna gärna pratar mycket mycket länge länge och ungefär fyrtio minuter senare kunde jag vandra vidare. Hon berättade under denna tåkalla stund att hon jobbade som chefsnånting på nåt djurförsökslabb när hon var ung och kom in på veterinär när hon var 43. Sen jobbade hon i arton år efter examen och kunde nu såhär i efterhand rekommendera yrket varmt för en så hundkunnig liten jänta som mig.  Jojagtackarja.

I eftermiddag/kväll ska vi ut och dricka skumpa på Smållan för att senare äta pub o dricka bärs och kanske om livet bär oss, gå på ÖG och dansa klubb.  Kanske kommer tråkklumpen smälta och förbytas mot ett rus och lite självförtroende. Tids nog vet jag.

Hejdå.