Här är Moses mitt i ett hopp under en promanad med hans nya flickkompis. Hon som sitter hos mig.

Moses är min bästis. När jag går på toa följer han med och hoppar upp i mitt knä. Och när jag får tråkigt tittar jag på Moses och börjar skratta. Eller så går vi ut på promenad. Som på bilden.

Nu ska han dock åka till Linköping. Först med mig men sen lämnar jag honom hos Julle. Åh vad jag kommer sakna honom. Och Ida ännu mer för hon kommer va utan både Mosh och mig ända tills på söndag.

Jag vill ha ett barn. 

Alltså hejdundrande lycka och lyriskhet intpg nyss min kropp när frugan min fortalte mig att Lword har kommit tillbaks i en ny säsong.

Plugg febrilt i en stund tills första avsnittet är hemladdat. Sedan maraton.

Praise the Lord. 

Vänner lyssna, så ska jag berätta något underbart.

Jag och Morsan var ute nu alldeles nyss för att han skulle få en morgonpiss och jag slogs av två uppenbarelser. Dels en sönderslagen microvågsugn som någon slängt ner från huset. Ilska började litegrann bubbla inom mig när jag tänkte på mosetassar och nakna barnfötter som skulle skadas av detta. Men så kände jag plötsligt något så otroligt tillfredsställande mot mina nakna ben (korta tights och gympaskor = nakna anklar), solvärme. Jag tittade upp under tallgrenarna och såg en blå himmel och så denna sol. Jag hörde hundra fåglar kvittra och sjunga mig och morgonvåren till mötes och jag blev, istället för ilsken, salig och lyrisk och fylld av glada snälla tankar om allt. Fatta att våren typ är här eller att den helt klart är på väg nu när den gör såna här angenäma besök!! Tack Gud för att det inte blev nån vinter trots att naturen och djuren och bönderna kanske lite behövde den. Bara nu snön i Sälen ligger kvar en stund så att jag och kusiner och syster kan få en fin påskvecka med brädor och skidor. Men tills dess, sol sol sol.

Vid elva långpromenad med Moses flickkompis och hennes mamma/mammor.

Och bara så ni vet tycker jag trots saligheten inte att det är ok att slänga ner microvågsugnar från hus. Skämmas bör den skyldige.

Sista tiden har varit svängande. Inte sådär som dansband, utan mer turbulent.

Ta bara en sådan sak som vädret. Det har blåst storm, varvat med sol, regn, snö, slask, fågelkvittervärme och bitande kyla. Till och med Moses börjar undra. Och så det där med skolan. I förrgår var jag helt säker på att jag skulle ge upp, jag grät och vånddes över fysikens gissel. Men så gårdagens samla-ihop-sig-och-bli-stark-anda kombinerat med telefonlektion med läraren Ove, samt dagens framsteg i interferensdjungeln, gav mig nästintill mersmak och en rejäl ass-kick som får mig att fortsätta med gott mod. Sedan jobb, som förvandlades från läskig jobbintervju till anställning och framtida inkomst. Sist men inte minst, tankar om flytt. Just nu när vi är pankast, har mest att göra i skolan och har stadgat oss ihop med korridorarna, så dimper information om Heimstadens ögon i nacken och operation slänga ut hundägare ner som en stor sten rakt i huvudet. Lägenhetsletande och ågren över sommarens hyra (där vi bor nu är det gratis) gav oss kliande noja och sömnproblem, men idag bestämde vi oss för att bo kvar och vänta på eventuell vräkning. Antagligen är kontorsslynorna där nere på kontoret för lata och "upptagna" för att över huvud taget orka bry sig. Och Moses som är så liten kommer de nog lätt låtsas inte se. Sorgligt dock att korridorsbrorsan har flyttats hem till Sthlm. Rastlösheten gror som bara den i den lilla hundkroppen. Desto mer promenade och lek krävs från vår sida. 

Slutligen, sommarens planer. Vi har kommit på den briljanta idéen att lämna Uppsala och ostkusten för att bege oss västerut till Idas hemtrakter. En sommar med havsluft, räkfrossor och västkustpärlor är just precis alldelesvad vi behöver efter allt vår slit. Jag blir lycklig av bara tanken... 

Det är lille Valentins dag idag. Korridoren håller hov med "tacomyyyys". Yeah. Men mat är bra. Det har blivit höjdpunkten på mina dagar nu för tiden. Gå ut med Moses, när Ida kommer hem och att äta. That's the shit.

Kärleken spirar. 

"Jag vill vara en hund. Jag vill inte vara en människa. Jag vill vara en hund. Jag vill inte vara en människa."

Detta mantra går på repeat i min sönderuttråkade plugghjärna och jag slås av hur sant det är. Alltså när Moses och lille Leo leker, stannar tiden och allt som är dåligt försvinner bort som en flyende hjord gnuer över mina tankars stäpp och jag vill så gärna bara förvandlas till jycke och va med i deras kravlösa små tilltag. Jag hatar att vara människa just nu. Fuck fuck fuck. Och framförallt en sådan med en fucking avlägsen dröm och visioner. Nej antingen hund eller nöjd säger jag. Så man slipper det där med att tvingas till att sträva. Jag hatar att sträva.

Nog fan skulle jag passa bättre som hund. 

När man sitter inne på ett litet rum hela dagarna ensam med en liten hund som för närvarande är inne hos grannen, så blir man lätt lite känslomässigt störd. Jag försöker läsa in allt i biologiboken, vara ambitiös med stora feta mindmaps och grejjer, men tappar hela tiden tråden. Det här är liksom min chans, läsa upp betygshelvetena och sen förhoppningsvis komma in på veterinär men fan fan fan fan va svårt det är, trots mitt mål, att hitta motivationen. Börjar fundera på om det var dumt, för studiernas skull, att flytta från Linkan, men jag vågar knappt ens tänka de tankarna. Åh jag vill gråta!! Kan inte nån med makt men ont om pengar erbjuda mig höjda betyg mot lite cash. Jag skulle fan betala bra, så om någon där ute med möjligheter, vill tjäna en extra hacka, HÖR AV ER!

Nej nu bör jag återgå till studierna av människans jävla utveckling och kropp och hej kom och hjälp mig. 

Kära läsare av denna underbara skapelse, min blogg.

Jag upptäckte just nu alldeles nyss av en liten slump att det idag är exakt ett år sedan jag startade denna ständigt sprudlande källa till glädje för er och mig själv. Jag vill därför ta tillfället i akt att bjuda er på bullar och champagne och glass och tårta och fest och resor och vinster och upplevelser och spänning och dramatik och biobesök och kaffe och trippar och strippor och lyx och druvor och vin och middag och grillfest och picknick och tivoli, sommar, lyxjakt, sprit och lyckorus. Jag skulle också göra allt detta om inte bloggen i sig tar all min tid och energi som annars kunde användas till att tjäna in just alla de där pengarna som skulle krävas. Så insup tanken, det är ju den som räknas.

Lev väl.

Eder vördnadsfyllde,

Anna Klara Hultkvist.