Vi är i Bullarebygden hos svärföräldrarna och jag är trött. Vi reste hela dagen igår fastän att vi inte skulle färdas så långt. Genom Smålands hillbilliebygder rullade vi fram, förundrade över hur underliga människor i Sveriges utkanter är. Just Småland alltså, det är något alldeles visst just där.

Vi stannade en stund i Götet och det var med blandade känslor. Jag vet inte om jag längtar tillbaka eller om det kanske är helt tvärtom. Iallafall känns det konstigt att ett liv fortsätter på en plats när man själv har försvunnit därifrån. Att folk fortsätter gå till jobbet, leva vardag, leva helg. Allt i den vanliga takten, utan avbrott. Det var fint att träffa Katarina och höra om polisintervjuerna. Skumt det där alltså att de provocerar och försöker få en ur balans. Men det är klart, är det polis man vill bli så.

Jag skulle kunna vara mer ambitiös vad gäller skolan. Jag borde vara det eftersom jag verkligen verkligen vill det här. Eller?