när jag får ett litet barn, eller varför inte flera, vill jag berätta de där sagorna och berättelserna som får deras ögon att växa och deras vilda små kroppar att bli helt lugna. jag vill berätta så de lyssnandes kryper sådär tätt tätt intill för att inte missa något och så att de drar efter andan eller kluckar av skratt eller gnyr av oro för vad som komma skall. jag vill att de ska böna och be och tjata och streta för att få mig att berätta för dem. och jag vill kunna komma på de bästa historier, de finaste små sagor bara sådär direkt, utan en massa avbrott eller villovägar. såsom min moster berättade när vi barn var små. hon hann inte så mycket som att komma ut från flygplatsen när hon kom på långväga besök, innan "maria maria berätta om flickan i brunnen" eller "berätta om pojken som blev uppäten av en krokodil" eller liknande böner om ruskiga sannings-sagor från USA, hördes med de vänaste och mest förväntansfulla små barnaröster. så som hon berättade ska jag också berätta. och så som jag tyckte om det ska mina barn också tycka om det. det svär jag till gudarna på.