ett minne flög förbi mig idag och jag fångade in det och lät det landa i min mage. jag satt och läste om en flicka som alltid var ensam och rädd. som inte hade någon att gömma sig bakom. inte någon att hålla i hårt när det blåste för mycket eller när världen runtomkring blev för vass. det stack till i mig och fick mina ögon att svämma över. en rädsla för att vara ensam kanske, eller en rädsla för att få barn utan vänner eller namn. då mindes jag så starkt hur det var när jag var liten. att det som fick mig att alltid vilja så mycket var min lilla fina vän med samma namn som jag. vi stod alltid tillsammans, gick alltid tillsammans, skrattade alltid tillsammans och grät varandras tårar när saker blev för tunga att gråta för ensam. vi hade alltid varandra, hur ensam än världen ville att vi skulle vara. varje dag var vi tillsammans, struntade i att det var barnsligt att leka häst, struntade i att det var fult med kläder bara såna som inte brydde sig satte på sig. vi tryckte i oss bullar och glass till mellis i ett kök fyllt av barndom och nyuppsprungna plantor i bruna lerkrukor. vi läste serietidningar och snackade skit om alla andra och ingen eller inget lät vi slippa in i vår alldeles egna varma sfär. en rädsla kom tillbaka som infann sig i mig den dagen jag kände av att vi kanske skulle förlora varandra och jag grät några tårar till när jag tänkte på saker som fick oss att kura ihop oss hos varandra för att trösta och orka. jag är så glad och tacksam för att jag hade min lilla fina vän där vid min sida alla dagar. jag sa det till henne och vi bestämde att vi skulle börja leva som de bästisar vi var och är när jag återigen återvänder till Linköping. för alltid är vi bundna till varandra, även om våra liv kommer till en punkt då vi inte riktigt kan hålla lika hårt i varandra längre.

jag vill aldrig vara ensam och ingen jag håller av ska nånsin behöva vara det så länge jag kan finnas där intill.

 

lillanna

26 april 2007 16:59

anna, din text berörde mig djupt och fick mig att gråta en skvätt över att det som återstår av vår gemensamma barndom nu endast är mycket mycket kära minnen. jag blev både ledsen och rörd, men allra mest oerhört glad för att jag har dig. och för att jag hade dig då!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den svarta skärmen. Tangentbordet. Tystnaden. Spelar lite ukulele. Diskar lite disk. Lägger mig på sängen och luktar på hunden. Fågelkvitter. Framtidsdrömmar. Förväntan. Den svarta skärmen. Tangentbordet. Tystnaden. Kollar bilder i mobile...

Köksfönster. Kaffekopp. Hunden under bordet. Nyduschad. Huvudvärk. Måste klippa klor. Måste diska disken. Skicka några mail. En oansenlig dag. Men trygg. Den röda radion. Rösterna som talar. Polisrapporter. Gärningsman. Folk som lämnar blommo...

Det är inte nu det händer Inga vindar vänder Än är allting uppochner Det är bara oss vi ser Bränner ut oss på kontoren När vi avvisar personer Som vi inte vill ska bo här För vi bor här Ja vi bor här Och vi vill inte dela det Det som är v...

Sitter i ett väntrum på en privat vårdcentral och äcklas. För det första kallas väntrummet för lounge. Sen resten. De stora vitsvulstiga tyg- och ståltrådslampskärmarma i taket. Stora fyrkantiga fakeskinnmöbler som får det att lukta kemiskt. Pär...

Jag vill ta tillfället i akt o diskutera flyktingpolitiken Alla brotten mot asylrätten alla korrupta gränspoliser Alla tårgasröda ögon alla de fasansfulla skriken Alla överfulla båtar alla drunkningsliken Bilder på barn som spolats upp på land o ...