Det luktar så gott när man bakar bröd. Och det känns så gott. Jag gör det för att jag är bra på det, för att vi behöver det, för att jag är ensam och hungrig. Bröd för livet skulle man kunna säga.

Det var så fint i Bullaren. Jag var där i dagar med Ida hos de som har känt henne längst av alla. Det känns underligt. Att vara så ny hos några som är så gamla för varandra. Underligt men underbart.

Vi bäddade med dynor på den stora altanen i den småkyliga tidig-vår-solen och jag sov under täcket med handen inbäddad någonstans vid Idas hals. Jag hörde henne bläddra i sin bok och andas. Jag hörde musik ur lurar som tillhörde systern som låg på min andra sida. Jag hörde fåglar som lät och tystnaden som susade mitt emellan.

Jag tycker om landet. Jag vill bo på landet när jag och min fru har blivit stora. Med vår franska bulldogg och våra fina barn, med en lukt av nybakat bröd och ett hus fyllt av frid.

Den här kärleken som ibland svämmar över är farlig. Evigt farlig men sjukt jävla vacker. Jag älskar den. Allt jag vill är den. Allt jag vill är du.