Det skulle kunna handla om dig. Om att det vi hade var unikt. Det skulle kunna handla om att din hud kändes annorlunda. Att ditt trassliga hår passade bättre att tvinna runt mina fingrar än andras. Det skulle kunna vara att du fick mig att känna på ett sätt jag inte kan minnas att jag känt förut. Att jag kände mig mer säker än nånsin. Att det jag drömmer om för första gången skulle kunna slå in. Det skulle kunna vara din doft. Hur den stannade i mina lakan, på min kudde, på mig, i mig, överallt. Det skulle kunna handla om dig.

Du sa att vi är likadana.
Att vi hänger oss åt samma känsla.
Och att vi bär på samma sorg.
Du sa att vi sörjer att det vi bygger upp försvinner.
Om och om igen.
Samma hårda fall och känslan av att ha förlorat.
Förlorat drömmen.
Du sa att det är så vi funkar.
Du sa det och sen satt vi tysta.
Såg ut genom fönstret.
Drack ur våra glas.
I högtalarna spelades orientalisk discomusik.
Om det ens finns nåt som heter så.