När mina ord kletar fast i kinderna och de som slipper ut är fula och fel. När jag viskar till mig själv att andas lugnt, när jag vänder bort huvet för att du inte ska se att jag gråter. När fina minnen från barnsbens tider blandas med de fula från senare och när någonting så tryggt plötsligt känns kaotiskt.

Jag sparkar i löven med mina röda stövlar, spottar i leran och knyter näven i fickan. Förbannade jävla kletiga ord, och helvetes jävla skitbråk. Det som slutade i att du tog bussen härifrån och jag åkte själv i bilen med hundra tunga klumpar i min mage. Satte mig i bastun och svettades frustrerat. Eldade ris och löv och umgicks. Sänkte ner min kropp i vaken och vaknade till liv av kylan.

När jag sen kom tillbaka till huset fann jag ett ägg du hade gömt åt mig. Dett spratt till i mig och klumparna smälte. Du hade fyllt det med hjärtan och choklad och känslan av att vilja ha dig nära växte sig enorm i mig.

Jag vill göra rätt den här gången. Inte spela bort oss som jag gjort så många gånger förr. Jag börjar idag och vi ses om en vecka.