Det finns mammor som Anna Anka. Och mammor som Lisens i boken. En Anka-mamma vill ha söta barn. Som hon tycker ska vara hennes. Hon tar barn och gör som hon vill med dem. Girigt roffar hon åt sig det de har som är fint. Ilsket ryter hon bort det fula. Det fela. Det som inte passar. Hon är så mot sig själv. Och mot barn. Hon säger "mina" barn. Men inga barn är "hennes" barn. Inte de hon fött. Och inga andra.

En mamma som Lisens låter barn göra lite som de vill. Plocka med sig hur många djur och figurer de vill till sängen. Göra själva. Och komma på att det kan bli för trångt tillslut för att barn ska få plats. Och då hjälper en mamma som Lisens till att göra nog med plats för att kunna lägga sig och sova. För det är ju barns sängar trots allt. Och det går bra med bara dockan. Men en mamma som Lisens vet hur viktigt det är att alla djur och figurer har det bra ändå. Så hon bäddar åt dem också. På mattan. Eller där det passar.

Jag vill att det ska finnas många föräldrar som Lisens mamma. Och inga som Anna Anka. Och så vill jag att det finns plats för Lisen-föräldern nånstans också. Att någon eller några ser till att hen också får plats. Sen är det upp till var och en.