Hej.

När jag kom hem imorse efter morgonpass hos barnet gjorde jag frukost åt syster Julia som kom hem till oss och bjöd på söndagmiddag igår. Gröt och smörgåsar och vatten och kaffe.

Sedan var det dags att ta ut lille Moses. Vi träffade sex hundar som han fick leka med och en av mattarna var en tokig tant med röda prickar i hela ansiktet. När vi gick sa hon "tack så hemskt mycket, gud va ni var roliga och fina." Hon var nog inte van vid att få prata med nån.

Vidare gick vi förbi ett dagis och en liten flicka frågade om hon fick klappa Moses och om han bits.

"Nej absolut inte svarade", jag och lät henne klappa det lille livet.

Jag lade märke till att han hade något i munnen som han tuggade på. Efter klappningen tog jag itu med att undersöka vad det var. En äcklig liten benbit skymtades i mungipan på honom. Jag stack in mina fingrar för att avlägsna snusket och AAAAAAAAAAJ!! Det lilla monstret bet mig! Mitt pekfinger kilades för någon sekund fast mellan hans otroligt vassa kindtänder och jag trodde att jag skulle dö.

Det gjorde jag sen. Nästan. För de som inte riktigt känner mig kan jag förtälja att jag har väldigt känsliga fingrar. Och andra kroppsdelar med. Det började flimra framför mina ögon och saker blev suddiga och förlorade sin färg.

"Jag tror jag svimmar", sa jag till Julle och höll ett krampaktigt tag

kring mitt bultande pekfinger.

Vi fortsatte gå och situationen utvecklades till att det kändes som jag hade bomull inkört i öronen och allting rörde sig oroväckande mycket.

"Du ser rätt grön ut", sa Julle. "Du kanske ska sätta dig ner."

Hennes ord slapp ur henne tillsammans med ett halvkvävt skratt.

"Ja kanske", svarade jag matt. "Jag känner mig lite skakig."

Så jag satte mig på en sten med huvudet mellan benen och tänkte att folk nog tyckte jag såg lite konstig ut. Äsch, sånt är väl inget mot ett halvt avtuggat finger. Efter en stund tog jag mod till mig, reste mig upp och fortsatte bort mot huset. Vi var trots allt kanske bara tvåhundrasju meter från hem. Men jag kom visst inte längre än till gården, innan jag återigen tvingades slå mig ned på en väl utplacerad sten. Snurrandet och susandet hade nu fått sällskap av ett tilltagande illamående och en spykänsla började sakteliga ta form i min hals.

"Jag tror jag måste kräkas", pressade jag fram till Julle som

fortfarande lät onödigt skrattretad.

Min oro låg litegrann i att en ung kvinna som såg rätt hård och het ut stod oroväckande nära.

"Nej men Anna, vi är ju snart inne", flinade Julle.

Då kom spyan. Eftersom jag just ätit kunde jag tydligt se och känna smak av morgonens frukost. Jag delgav detta till Julia som hämnd för skrattet och lättnaden gav mig själv ett gott skratt. Fortsättningsvis lyckades jag ta mig upp till korridoren och in på toa där jag la några ytterligare lämningar i vattenklosetten. Slutligen föll jag utmattad ned på sängen och tog i tu med tankearbetet gällande alla dagisbarn som möjligtvis råkat bevittna händelsen där jag dels blev biten och skrek några svärord till Moses och därefter sträckte ut handen och gav honom en åthuting i form av ett nackskinnsgrepp.

"Hoppas det inte innebar ett lika stort trauma som det skulle gjort

för mig som barn att se en vuxen förgripa sig på en liten pluttehund

som Moses", sa jag oroligt till Julle.

"De såg nog inte", svarade hon utan att lyckas övertyga mig.

Hemska hemska tanke och jävla jävla Moses. Jag kan meddela att stämningen sedan dess är något sval mellan mig och jycken.

Fortsättningsvis tedde sig dagen riktigt fin med fika på Storken, window-shopping-runda och födelsedagspresentköp till mormor. Allt jag har som minne från morgonens klavertramp är ett omplåstrat finger och en något handikappad finmotorrik i handen.